tisdag 22 januari 2019





                                         Opportunist!
Det är mycket som jag har väldigt bestämda åsikter om, men inte när det gäller växter. Jag vänder "kappan" efter vinden - dock efter mina egna vindar.
Favoritväxten kan bli den där som jag får kämpa med och ändå dukar under. Rätt korkat faktiskt att envisas med sådant som ger så lite tillbaka. Men vissa släkten/arter/sorter förför mig och jag kan inte låta bli dem. Trots misslyckanden. Varje gång tror jag att "nästa gång gör jag så, och så, och då blir det kanske bra...?" 
Dessa misslyckade favoriter tillhör ofta familjen viveväxter, Primulaceae. 
I den familjen finns släkten och arter som är så fina!Som man vill lyckas med...
När det gäller perenner är jag väldigt ombytlig. Ser jag en ståtlig riddarsporre så börjar jag fantisera om att ha många, ja, riktigt många av dem. Flyttar jag blicken över till någon av mina rosor är jag nästan beredd att leja någon att mura en tegelmur där rosorna ska kunna klättra högt och ge bo åt en näktergal...Nej, nej, det är ju bara romantiska fantasier...helt hopplöst. 
Men, jag landar på två kategorier av favvoväxter: De som trivs och de jag för kämpa för...?...Jo, jag ser att påståendet ser konstigt ut...?! 
När det gäller träd och buskar är jag aldrig opportun. Det skänker en enorm glädje att veta att alla mina barrväxter har miljoner insekter som småfåglarna kan mumsa av på vintern och få skydd mot rovfåglar/katter och vädrets makter. Att inte tala om alla lövträd som skänker skugga på sommaren och släpper igenom ljuset på vintern. 
Hur ska man kunna favorisera någon växt framför den andra? Har man skaffat någorlunda "rätt" växter i trädgården blir just den man råkar titta på för tillfället favoriten. Åtminstone för mig.
Berneuxia thibetica tillhör familjen fjällgöneväxer, Diapensiaceae. I den familjen igår även fransklockesläkten Shortia och Schizocodon. Dessa är utpräglade surjordsväxter och trivs bra hos mig.
Ska jag någonsin försöka igen? Jag tycker så mycket om denna art, men den gick hädan i somras.
Alla slags vitsippor tycks trivas här.

Denna söta vivan sparade jag i en kruka på ett riktigt skuggigt ställe. Jag tror att den har klarat sig.


En höög mur till denna...?! Sorry, det finns varken plats för sådan eller ens de ekonomiska resurserna som skulle krävas...;-(

En del bara sköter sig utan någon större inblandning från mig, så som denna klätterhortensia.

Inte undra på att jag drömmer om riktigt många riddarsporrar....de visar sig bara en eller max tre ...ingen hit precis hos mig...;-(

 Ska jag vara riktigt osentimental och pragmatisk så är nog Rhododendronsläktet en riktigt stor favorit. De flesta arter trivs utan större åthävor och jag har dem av alla storlekar och sorter. 


Önskar alla en bra vecka!

Titta in på trädgårdsbloggar-portalen

10 kommentarer:

  1. Hej Anja!

    Har man hållit på med trädgård ett tag så infinner sig väl alltid känslan eller behovet av utveckling och det kan väl ta sig olika uttryck. Att tänja gränser är mera spännande än att odla samma, gamla säkra kort varje år. Det behövs förstås växter som snällt återkommer varje säsong men det blir rätt tråkigt till slut. Att lyckas med något som betraktas som allmänt svårt ger ju en tillfredsställelse utöver det vanliga. Sedan finns det växter som i mina ögon har gjort bort sig så kapitalt så de överväger jag inte ens att pröva igen. Dit hör faktiskt riddarsporre som jag hade mängder av i början av trädgårdslivet. De klarade torka dåligt och blev fula, de klarade vindar och regn dåligt och bröts eller la sig på marken. Jag försökte binda upp dem men de vek sig över uppbindningarna så - jag grävde upp dem.
    De bjöd på en vacker blomning men det var allt, en mycket kort tid för beundran om man tänker en hel växtsäsong.

    Annat är det med Rhododendron som jag håller högt trots en del misslyckanden vid tjältorka och sommartorka. Mycket odlingsvärda är i alla fall mitt betyg.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Gunilla. Rododendron är helt makalösa när det gäller att överleva. För att återkomma till mitt trädgårdstraumat 2013 så hade de flesta "dött". Före trädgårdsbesökarna använde jag flera dagar åt att rafsa bort de torkade bladen. Du kan säkert framkalla i din inre syn hur en trädgård med många rododendron utan blad ser ut den 1. juni? Idag har jag ALLA kvar i högsta välmående...Riktiga kämpar som under någorlunda gynnsamma förhållanden är vackra året om.

      Radera
  2. Hej Anja!
    Visst känner jag igen mig, drömmer om hav av riddarsporre, men så blir det inte. De klarar sig ett tag och så är de borta, men jag ger inte upp, skall så nya. Ger mig inte på några svåra arter, vanliga perenner som jag gillar. Din klätterhortensia är fantastisk, kanske skall jag göra ett försök. Blue eyes är så fin.
    Ha det fint /Marika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Marika, jag har hört att riddarsporrarna blir finast uppe i Norrland. De verkar gilla vintertäcket...men, jag är ändå inte beredd att flytta till "permafrosten" ;-)

      Radera
  3. Det finns otroligt många växter som är s.k. "favoritväxter" hos mig. Inte för att dom är speciella hela tiden, utan för att just den dagen eller det ögonblicket så ger dom mig något extra. Sen finns det också växter som jag alltid önskat mig, men som av någon anledningen inte kunnat trivas här. Inte ens i växthuset.....där jag t.ex. försökt två gånger med min största önskefavorit; Buigainvilla. Men hitintills har det inte gått bra! Men jag kanske ska göra åtminstone ett försök till!!
    KRAM/Susie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bougainvillea framkallar så härliga, medelhavska stämningar. Jag har en rätt hög en som jag vinterförvarar i källaren bland alla andra övervintrare. Har haft den nu två somrar. Får se om jag får ha den som en blommande explosion även i vår?

      Radera
  4. Gillar din filosofi ang växter. Mycket tänkvärt.
    Ha det bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner mig smickrad av din kommentar, Lena. Jag hade så svårt att få till någon text överhuvudtaget :-)

      Radera
  5. Riddarsporrar upplever jag är kittslig hos mig. Tycker det är tråkigt för jag älskar dem. För att inte tala om de där vivorna som är mörkt, blåvioletta och daggiga med ljuvlig doft. Varför kan de aldrig överleva?? Men känner som du - rhododendron är oftast tacksamma och Berneuxian är så vacker :)

    Ha det gott! Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. ...och tänk Carina att Berneuxian har spontanfröat sig till ytterligare en till liten planta...:-)

      Radera