Magiskt morgonljus
slutar aldrig att fascinera mig.
Med risk att uppfattas som tjatig:
Varje morgon då solen visar sig tidigt, tar jag med mig kameran för att föreviga LJUSET. Och varje gång hoppas jag kunna fånga den på ett sätt som visar för andra vad jag menar - för att - kan det vara så att vi menar olika med morgonljus? Eller menar vi kanske det samma?
Det där kontrastrika, ibland bländande, ibland som en lysande pekpinne som pekar på en punkt, likt trollstav. Men jag gillar mest det där smygande, mjuka ljuset som letar sig på en blomma eller ett blad precis så som om den ville posera lite. - Se här! Jag tål att tittas på
Helt plötsligt förstår jag varför kristallprismor är så viktiga för mig i trädgården....
Skogsastern poserar ihop med morgonstrålen
En annan aster, Ozark-aster står i kö för morgonsolen
(Syn. Symphyotrichum turbinellum)
Vit lundsköna vaknar sakta i den varma strålen
Här letar sig solen på blommor och blad på poppelfetblad, Hylotelephium populifolium
Rosenpimpinell är så fotogenisk att det är svårt låta bli att fota den att ännu en gång när den leker med morgonljuset
Porslinslökens intensiva blå färg får ett silverglans där solen träffar de silkiga blombladen
Så ja. Nu har jag fått gotta mig i morgonljus. Och du som läser detta inlägg undrar kanske när jag tänker lägga av med ljusvurmen? Aldrig, så länge jag lever. Vet faktiskt inte varför detta ljus är som en drog. Jag begär verkligen inte att andra ska dela denna vurm, men jag vill så gärna berätta om den för er. Den betyder något mycket viktigt för mig, precis som kristallprismorna...
Ha det supergott!