måndag 30 januari 2017




                                          
                                                    Jag är mycket rädd om mina vänner

                         Odla ätbart eller inte
Nu är trenden nybörjarodling på balkonger, på lediga ytor i staden. "Alla" vill äta egenodlat från kryddor till potatis och tomater. Själv har jag inga invändningar. Det finns dessutom ett antal fantastiska nyttoodlare vars trädgård slår i skönhet många prydnadsträdgårdar. Men, jag bär i mig en historia som har format mig som trädgårdsmänniska. Det enda jag begär är att vi ska förstå varandra som "historiebärare" och respektera den. Nyfikenhet och tolerans är inga dumma egenskaper som trädgårdsodlare....
                 
I växthuset odlar jag både ätbart och för lyst

När jag var barn gällde nyttoodlingen i en större skala. All mat var ransonerad efter kriget och utbudet av frukt och grönt var i princip obefintligt i affärer. Det gällde att ta tillvara den jordplätt man fått och se till att utnyttja den väl så att källaren, det stora matskafferiet, fylldes med ätbart som räckte till nästa säsong. 
Som barn var det förstås en naturlig del av ens vardag som jag inte ifrågasatte på något sätt...å ena sidan...å den andra...

...började jag folkskolan som sjuåring och lärde mig att läsa fort. Läsförmågan öppnade nya världar, ett nytt sätt att se på saker. Då blev biblioteket min stora skattkammare och verklighetsflykt.
Redan då, som sjuåring hittade jag boken om Den hemliga trädgården, skriven av en brittisk-amerikansk barnboksförfattarinna, F.H. Burnett.
Denna gripande historia om två barn som upptäcker och erövrar en bortglömd, hemlig trädgård, fick mig att inse att trädgård kunde vara så mycket mer än ett potatisland och rotsaksodlingar.
Jag blev hänförd. Läste om boken - om och om - och började nära en dröm om en egen, "hemlig" trädgård, någon gång i framtiden....
(Jag vet att jag har skrivit vid något tidigare tillfälle här i min blogg om just denna boken. Men, jag räknar kallt med satt det är ändå ingen som kommer ihåg det:-))!)


Förra sommarens rosblomning började likna nästan bokens rosblomning i den hemliga trädgården.

Det jag vill komma fram till med mitt långa utlägg om barndomens trädgård är att den har präglat mig djupt. Nu, som trädgårdsägare, är jag helt allergisk mot alla tyckanden om hur en trädgård ska vara eller vad man odlar där.
Alltför brutalt slog man bort mina onyttiga drömmar då, vilket bara gjorde mig ännu mer "fantasifull". Den blev min brygga till mental överlevnad och till ett hyfsat rikt inre liv ända fram till nu.
Därför lovsjunger jag den kreativa trädgården. Den som förverkligar sina egna drömmar.
                
           Leve den fria trädgårdsmänniskan! 

                                                                Väldigt onyttigt

ps
Har letat efter bilder från min barndoms hemträdgård utan att hitta några.
                                                                                                             ds
                                                                                                       

6 kommentarer:

  1. Så fantastiskt fint du har uttryckt dig! Precis så känner jag också!!
    Jag har varit redaktör för ett antal trädgårdsföreningar och det jag upptäckt är att ALLA trädgårdar har något som intresserar en! Och ALLA är personliga!! Det finns faktiskt inte två identiska som tur är!!!
    KRAM
    Susie

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och, man behöver inte gilla dem alla. Man lär sig även av sådant som inte faller i ens smak...:-) Tack för komplimanget.

      Radera
  2. Så härligt beskrivet! När jag var barn och kom till farmors eller mormors trädgård var det smaka och dofta som gällde. Körvel, sura vinbärskart, gräslök, älgört, hägg och syren. Detta var i zon 6. Nu som vuxen (i zon 2) är jag så tacksam att ha fått uppleva husbehovsodlingen, eller åtminstone resterna av den. Försöker återskapa doft/smaktemat i min egen trädgård, att alla barn som kommer på besök ska hitta något gott och spännande.

    SvaraRadera
  3. Ser jag på morfars trädgård, han föddes 1900, så förstår jag precis vad du menar. Nyttoträdgården var stooor men han hade en fin trädgård runt huset med gångar och rabatter. Mamma som växte upp under kriget fortsatte i samma spår. Vi har vuxit upp på hemgjort. Jag har alltid skött det vackra och hon det ätbara. Jag odlar lite ätligt mest för känslan men måste jag välja blir det det andra. För känslan och skönhetens skull. Men framförallt tänker jag att var och äger sin trädgård och sina val. Jag kan se och plocka med mig saker om hur jag vill eller inte vill göra själv men det är alltid RÄTT för den trädgårdens ägare.

    Men jag blir alltid trött på trädgårdstrender...

    HA det gott! Carina

    SvaraRadera
  4. Va roligt att läsa, den boken var nämligen min favorit också när jag var barn. Jag fick den i födelsedagspresent och läste den om och om igen (och även jag har gjort ett blogginlägg om den någon gång för några år sedan).

    Jag tror att vi alla upplever olika trädgårdar på olika sätt, beroende på vem vi är och vad vi har "i bagaget". Men jag är också övertygad om att trädgården säger något om trädgårdsinnehavaren - det är därför det är så spännande att besöka andras trädgårdar tycker jag.

    Att odla ätbart är jag inte ett dugg intresserad av. Men maken som är det får gärna hålla på i de två växthusen vi har (och som han har byggt och designat själv).

    Kram!

    SvaraRadera