"...där längtan efter naturen gror.”
Så här själfullt definierar två systrar sitt konstnärskap. Vackra ting till trädgården, inspirerad av naturen, formas av järn, bland annat.
Maskrosen, den älskade och hatade. Den som man antingen gör något nyttigt av eller gräver upp frenetiskt för destruering.
Tänk om den vore sällsynt? Svårodlad? Alltså nu tänker jag på den vanliga, gula som invaderar gräsmattor, gatsprickor, dikeskanter och åkrar. Tänk om just den krävde gröna fingrar?
Jag hade turen att komma över ett maskrosbestånd som varken sprider sig eller stör. Den är inte matnyttig men rena ögongodiset. Jag är väldigt glad över den.
Försommarblomningen är över. Den kom och gick - jag hann knappt uppleva den. Just nu är det mest grönt medan högsommarfloren förbereder sin fest.
Desto mer betyder krukblomningen, som jag kan styra på ett annat sätt än rabatterna. Skulle jag inte ha dessa hade jag haft endast rosorna, hortensior, stäppsalvior och någon pion kvar att se. Det gläder mig att humlor och bin hittar till krukblommorna.
Längtan efter naturen gror och frodas. I sommar har jag kunnat andas och trivas. Min sollängtan har gjort att jag har bara njutit. Njutit även när torkan och hettan har härjat. Och nu efter 30 mm regn har allt återhämtat sig och naturen och trädgården ler det gröna, lummiga leendet som får mig att må så bra!
"När längtan efter naturen gror"
Tofsliljesläktingen ser ut att trivas i värmen. Stjärnformade blommor slår ut en efter en.
Inte härdig och förvaras frostfritt över vintern.
Ja. Då återstår att önska trevlig helg!