fredag 21 juli 2017


 Vattnet i min damm
-en livsmiljö för många levande arter, både djur och växter.
Det är något alldeles speciellt att sitta en solig sommardag och se och lyssna på vattenlivet. Rätt som det är sitter en liten groda på näckrosbladet. Eller hör jag plaskandet av en smidig storgorda som slinker ner i djupet. En gång såg jag hur snoken simmade i dammen efter lunchmål. Vattensalamandrar har hittat sitt boende här och olika sländor leker över dammens mörka vatten för att landa i ett grässtrå och sitta blixtstilla i ”evigheter”. Min damm är mörk och outgrundlig. Precis så som jag ville den gången då maken fick till uppgift att gräva i den leriga jorden en djup skogstjärn. 80 centimeter djup blev den innan berget tog emot.  4-5 kvm yta och många tusen kubikmeter vatten.
Idag sitter inga grodor på näckrosbladen. Sländorna håller sig också "hemma" denna regniga dag. Ett lätt regn som många avundas.
Jag bor i ett område där det finns rätt gott om små sjöar och dammen fyller jag med sjövatten. Lyckan  att tillhöra en liten miljarddels promille av mänskligheten med tillgång till massor av färskvatten är förstås en ynnest och den direkta orsaken till att jag ville flytta in på området.

Desto svårare att leva sig in i hur det skulle vara att leva med vattenbrist. Att man inte självklart får ut vatten ur kranen. Men, det är ett svårt ämne att skriva om.  Man kan lätt låta "moralistisk" eller  någon som leker besserwisser. Så är det förstås inte. Jag är bara orolig när det gäller framtiden.
Jag är inte särskilt bra på att spara vatten själv eftersom vi har egen djupborrad brunn och alltid vatten. Brunnen har aldrig sinat. Vi har också mycket nederbörd och då är det inte det första man tänker på att vattenbristen är akut på många håll. Nej, jag är mer orolig över mediernas felaktiga fokusering på vad som är ett hotande samhällsproblem, både inom landet och globalt..
Att inse att det stora hotet inte är flyktingarna  som söker asyl utan att  det stora hotet är att vattnet håller på att bli en bristvara. . Hoppas att de inte är våra barnbarnsbarn som måste bli klimatflyktingar…!

Läs gärna GunillaTeckenbergs inlägg om vatten. Det var Gunillas inlägg som inspirerade mig till detta inlägg. Läs också  romanen som fått fantastiska recensioner,  om när vattnet blir en bristvara. Boken är skriven av en finsk debutant Emmi Itäranta, Minnet av vatten. Läs även GP:s recension

Att påminnas om att vi lever i ett förstadium av global färskvattenbrist (på sina håll har det gått längre en till förstadiet) är förstås inte så lustfylld läsning, men kanske du som läser mitt inlägg skänker en tanke av stor tacksamhet över att vi ännu lever i tider då det är bara att öppna vattenkranen eller som jag, som kan ha flera tusen kubik vatten i en lustfylld damm i min privata lilla oas.

                                                                Ha det  gott! Tack för titten!

2 kommentarer:

  1. Jo du, de tankarna har jag också emellanåt. Det verkar ju bli torksomrar var och varenda år numera :( Vi borde börja spara på vattnet men som du säger vi är inte vana vid det, vrider ju bara på kranen ;)Ha det gott/Monne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag borde ha lätt för att tänka på sådant. Jag har levt i många perioder på sådana villkor där man har varit tvungen att hushålla med vattnet.

      Radera