Visar inlägg med etikett Uttnyttja växtens naturliga anlag. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Uttnyttja växtens naturliga anlag. Visa alla inlägg

torsdag 14 maj 2020


            Utnyttja växtens naturliga                   anlag!
I en del trädgårdssajter uppmanar folk att inte odla någon växt för att den har "oönskade" egenskaper. Det man klagar mest på är de som sprider sig för mycket. 

(Då menar jag förstås inte svartlistade arter publicerad av Naturvårdsverket)

Det jag menar är att en del av våra kulturarvsväxter och vanliga trädgårdsväxter har ibland egenskaper som upplevs som jobbiga, tack vare deras spridningsbenägenheten. De trivs i blygsamma förhållanden, men i våra moderna trädgårdar med fin jordkvalité trivs de ofta extra gott. 
Nu pratar jag inte om växter som traditionellt kallas för ogräs, utan jag pratar om kulturväxter.
Jag själv är rätt förtjust i vissa rotaggressiva växter. De har precis det som krävs för att kunna odla dem i krukor. En sådan är rönnspirea, Sorbaria sorbifolia. En buske som jag inte kan låta få fritt utspel på min 800 kvm stora odlingsyta. Men, i en stor kruka står den ute året om. Börjar vegetera tidigast av alla buskar och är vacker och frodig i ett hörn där inget annat skulle trivas. Dess spridningsglada rötter ger fräscha och fina nya skott varje vår. Nu har den stått där i minst 10 år. Ett gott exempel på hur man kan dra nytta av ett i allmänhet negativt egenskap.
En annan växt som jag är mycket förtjust i är jätterams, Polygonatum hybridum som på "fel" ställe förökar sig ymnigt med sina tjocka rotstockar och som då upplevs som svår att hålla i schack. Den är erhörd vacker i woodlandmiljö där den kan få bilda ett hanterbart bestånd. Hos mig växer de i i en "grop" under stora rododendron. På så sätt tycks beståndet begränsas naturligt. Den skulle nog också trivas som utekrukväxt på det där skuggiga stället. Det man måste tänka på i så fall att inte låta jorden i krukan torka ut.
Och till slut ännu en som folk tycks avsky, penningblad, Lysimachia nummularia. Själv är jag glad när den hänger fint över kanten eller blommar på den fula grusiga delen av berget. Den är lätt att begränsa så som man vill för att den har tunna, ytliga rötter.
Vad jag försöker säga här är att oftast är det inte fel på växten utan ens egen förmåga att odla den rätt, eller ens ta den i trädgården om man inte har en plan.


Det gula partiet till höger är ett bestånd av blommande penningblad. Den döljer ett fult parti och egenskapen "spridningsbenägen" är en önskvärd egenskap här.
Ett annat sätt att utnyttja livskraften av två skönheter med lust att ta för sig.

Rönnspireans roskottbildning är en absolut fördel i en kruka. Dessutom är härdigheten från 1-6 (minst) vilket gör att den kan stå där den står året om.
Jätterams, Polygonatum x hybridum har inte slagit ut ännu - förmodligen p.g.a. sista tidens kyliga nätter. Hos mig växer den rätt mörkt och har spridit sig något vid idegranshäcken och under rododendron - väldigt lagom! 
Vippramsen står något ljusare.och brukar blomma ymnigt. Beståndet har blivit endast mariginellt större på 10 år.

Alltså bara några exempel på hur man kan omvandla "dåliga" egenskaper till något önskvärt och bra. Mitt råd är således att visst ska du plantera "invasiva" växter, men gör det rätt! Placera inte jätterams i en rabatt! Där tar den lätt över. Det är inte heller lyckat att plantera rönnspirean på gräsmattan som solitär. Den bildar snart en "häck". 

                       Med önskan om att alla har god hälsa och mår fint!
                                                                                         Och tack för titten!
                          Anja
                           Länkar till  TrädgårdsFägring