"En allvarligt menad trädgård är alltid mycket privat. Den blir till slut ett lätt avläsbart självporträtt."
(Lust och fägring, Karin Berglund)
Visst ligger det mycket i det? Är det inte just mötet med både trädgården och dess skapare som gör trädgårdarna så intressanta?
Som besökare möter man inte bara trädgårdens växter och dess utformning och design, utan även "själen" till dess skapare redan innan man träffat personen.
Själv har jag försökt att uttrycka det privata och känslan av vilket intryck en trädgård förmedlar i ord i ett par inlägg under åren. Karin Berglunds poetiska språk lyckas dock så mycket bättre med formuleringen.
Detta är - för mig ska jag säga - något viktigt. Andra, med andra bakgrunder och erfarenheter i Livet tycker kanske inte alls att det är något särskilt intressant att fundera över vilket "självporträtt" man förmedlar. För de flesta kanske är det bara ett "take it or leave it".
Dock har inte jag haft turen att få den där självklara identiteten. Det har varit stundtals ett hårt jobb att hitta mig själv och att gilla det jag ser. Då kan jag bli lite konfunderad och ibland riktigt sårad av att bli sedd som någon jag inte själv känner igen mig i. Och, dessvärre, väldigt lätt att få min självbild ur balans.
Livet är en spännande resa och vi får och har olika förutsättningar under denna färd, som sagt. Resans gång syns både i oss själva och i våra trädgårdar.
När jag har gett mig i kast med utformningen av min trädgård har det skett i "blind kärlek" till den jordplätt som jag fått. Just då har jag inte tänkt på vad andra andra ska tycka eller tänka, eftersom det handlar om passion. Har bara velat att resultaten ska likna någon av de otaliga bilder som huvudet är fullt av och hjärtat klappar för. Älskar olika biotoper och olika trädgårdsmiljöer och jag vill ha dem alla. På 800 kvadratmeter...! Om resultatet blir självutlämnande, vilket man får nästan tro enlig K.B. definition av den privata, allvarligt menade trädgården, är det ju inte så förvånande om jag ibland tvekar att öppna den för andra. För den är allvarligt menad trots spontaniteten.
Men det finns också de som går tillväga i sin trädgård med en skiss som mall. Kanske handlar det om en mer återhållsam och kontrollerad passion, ett resonemangsäktenskap, kanske? Jag tillhör inte denna beundransvärda skara trädgårdsskapare. Vi är olika och funkar olika. Jag gillar blandningen.
När jag läser igenom vad jag nyss skrivit, slår mig tanken: Kanske tar jag både min trädgård och mig själv på för stort allvar...? Vet inte. I min hårt tillämpade självbild har ändå humorn en plats. Utan den skulle det blivit ännu tuffare...
Ja. Detta inlägg är inget för den som har lite bråttom eller för den som inte gillar att "filosofera" ;-). Själv vill jag syna trädgården från många vinklar. Denna är en av dem.
Självporträtt ;-)
Ha en strålande dag!
Själv har jag försökt att uttrycka det privata och känslan av vilket intryck en trädgård förmedlar i ord i ett par inlägg under åren. Karin Berglunds poetiska språk lyckas dock så mycket bättre med formuleringen.
Detta är - för mig ska jag säga - något viktigt. Andra, med andra bakgrunder och erfarenheter i Livet tycker kanske inte alls att det är något särskilt intressant att fundera över vilket "självporträtt" man förmedlar. För de flesta kanske är det bara ett "take it or leave it".
Dock har inte jag haft turen att få den där självklara identiteten. Det har varit stundtals ett hårt jobb att hitta mig själv och att gilla det jag ser. Då kan jag bli lite konfunderad och ibland riktigt sårad av att bli sedd som någon jag inte själv känner igen mig i. Och, dessvärre, väldigt lätt att få min självbild ur balans.
Livet är en spännande resa och vi får och har olika förutsättningar under denna färd, som sagt. Resans gång syns både i oss själva och i våra trädgårdar.
När jag har gett mig i kast med utformningen av min trädgård har det skett i "blind kärlek" till den jordplätt som jag fått. Just då har jag inte tänkt på vad andra andra ska tycka eller tänka, eftersom det handlar om passion. Har bara velat att resultaten ska likna någon av de otaliga bilder som huvudet är fullt av och hjärtat klappar för. Älskar olika biotoper och olika trädgårdsmiljöer och jag vill ha dem alla. På 800 kvadratmeter...! Om resultatet blir självutlämnande, vilket man får nästan tro enlig K.B. definition av den privata, allvarligt menade trädgården, är det ju inte så förvånande om jag ibland tvekar att öppna den för andra. För den är allvarligt menad trots spontaniteten.
Men det finns också de som går tillväga i sin trädgård med en skiss som mall. Kanske handlar det om en mer återhållsam och kontrollerad passion, ett resonemangsäktenskap, kanske? Jag tillhör inte denna beundransvärda skara trädgårdsskapare. Vi är olika och funkar olika. Jag gillar blandningen.
När jag läser igenom vad jag nyss skrivit, slår mig tanken: Kanske tar jag både min trädgård och mig själv på för stort allvar...? Vet inte. I min hårt tillämpade självbild har ändå humorn en plats. Utan den skulle det blivit ännu tuffare...
Ja. Detta inlägg är inget för den som har lite bråttom eller för den som inte gillar att "filosofera" ;-). Själv vill jag syna trädgården från många vinklar. Denna är en av dem.
Självporträtt ;-)
Ha en strålande dag!