lördag 14 maj 2016




                                               
                         Min lilla lund
    (En sorgesam historia som slutar dock i glädjetårar)

Tanken på en kultiverad lund kom i samband med att stormen fällde tre träd i i ett hörn av trädgården som gränsade mot skogen intill.I ärlighetens namn hette det på den tiden "rododendronplanteringar" i stället för lund.
Då hade vi bott här drygt ett år. Året var då 1998.
Detta årtal kommer jag aldrig att glömma - oavsett hur "dement" jag än blir.
Jag kallar detta år för Sorgens År. Jag gick ständigt svartklädd och tillvaron förflöt i en sorgens och saknadens dimma. Inte kommer jag särskilt mycket ihåg om hur jag klarade dagarna men som alla kan se så har jag överlevt.
Först dog mamma. Sju veckor därefter min pappa. Några månader senare en god familjevän. Sedan i oktober kom Backabranden, där 63 ungdomar miste livet. En av dessa var min elev. Ett ensamkommande barn - en pojke från Eritrea i 15-årsålder.

Mitt uppe i förlusten av mina föräldrar, under några, lite lugna sommarveckor, började jag planera ett surjordsparti där stormen hade fällt de där träden. 
Då hade jag läst att man kunde bygga rabatter med torvblock och rododendronjord. Jag gled i verket, men rätt frånvarande. De tunga tankarna var ständigt närvarande och sorgen hade tagit ett grymt grepp över mitt hjärta. Vi sörjer så olika. Jag själv kommer från en släkt där folk har dött av brustet hjärta. Jag var nog rätt nära.
Kanske var det trädgården som räddade mig?
Under några timmar vissa dagar kunde jag glömma verkligheten och ägna mig åt det som så småningom skulle visa sig bli en riktig liten lund med många träd, rododendronbuskar och vårflor av olika sorters lundväxter. Med andra ord en riktig vårträdgård med "attityd" och karaktär som bara en lund kan erbjuda både i naturen och i trädgården.Men, det har tagit en lång tid, närmare bestämt 18 år och nu börjar jag "förstå" min lund - dess behov av påfyllnadsväxter och hur den andas en underbar lugn. Jag är nöjd. Behållningen av det som växte upp ur en svår sorg har blivit till glädje.
Min lilla lund är ett svalt ställe för att minnas, för att vara i nuet och för drömmar om ännu fler marktäckare med ovanliga namn.

 Jag kommer att fylla på med några bilder till under kvällen, därför att jag vet att det är alltid någon som tycker att det är intressant att veta vilka växter man har där.

 Tack för att du tog dig tid att läsa min story om Lilla Lunden.
              Härmed har jag äntligen döpt den :-)!

                            Ha det gott!

10 kommentarer:

  1. Oi mahdoton, mitä värejä. Mielettömän kaunista :)

    SvaraRadera
  2. Hej Anja!

    En sorglig sommar som du aldrig glömmer men också en erfarenhet att ta med sig i livet och veta att ur sorgen skapade du denna fantastiska lund.

    Din lund äger en skönhet utöver det vanliga!

    /Gunilla

    SvaraRadera
  3. En rørende eliten historie, hvor sorgen og gleden går hånd i hånd. Gleder meg til å se flere bilder av lunden din! Ønsker deg en flott vårhelg!

    SvaraRadera
  4. Verkligen en sorglig historia, du har så rätt i att alla sörjer olika men likväl sörjer man. Att det kom något gott av detta sorgens år förstår man när man ser hur otroligt vackert det blivit i din lund :)Skogsvallmo vill jag ha varje gång jag ser den men sedan har jag glömt den lika fort. Hoppas att jag hittar den någon gång på en marknad eller liknande så att jag verkligen får njuta av den i min egen trädgård någon gång :) Ha det gott/Monne

    SvaraRadera
  5. Så fint namn på en mycket vacker plats! I trädgården hittar man lugn och styrka för det mesta. Det var nog en av anledningarna till att vår trädgård kom till.
    Ha det gott!

    SvaraRadera
  6. En riktig minneslund! Du (och din trädgård!) bär på många fantastiska berättelser - när ska damen lyssna på mig och sätta pennan i verket?
    Kram

    SvaraRadera
  7. Tror på en läkande kraft av trädgårdsarbetet. Din lund är ett bevis på det. Fin av dig att dela med dig av din berättelse!
    Kram

    SvaraRadera
  8. Vilken fin berättelse du bjuder på! Jag tror att djur och trädgård gör ungefär samma jobb, ett läkande jobb.

    SvaraRadera
  9. Vilken fin historia, Anja! Både sorglig men samtidigt trösterik. Jag tror absolut att trädgård och natur har en läkande kraft. När jag går ut i trädgården och njuter av det vi har skapat och även röran där projekten pågår så kan jag slappna av på ett sätt som jag inte kan någon annanstans. I trädgården kan jag både skratta och gråta, bearbeta problem och förtränga sånt som inte är så viktigt. Och så sover man så gott på natten sedan:-)

    Din lund är underbart vacker!

    Kram Nora

    SvaraRadera
  10. Inlägg med förankring i känslolivet griper tag i en. Mitt trädgårdsliv har också fått sin näring ur sorg. Och jag vet flera.
    Vilken skönhet du har skapat! Fagus sylvatica Marmorata har jag aldrig sett, jag gillar små udda bokar.
    All min lediga tid går att vattna, jag missar allt hos blogvännerna, känns det som.
    Kram.

    SvaraRadera