det är svinkallt
denna majmånadens sista dag
En liten doftande bukett med liljekonvaljer och luktärtor bättrar något humöret som hunnit bli smått deppigt i kylan.
Det finns stunder då jag är så djupt tacksam över mitt växthus där jag kan leka sommar - lite i alla fall även när kylan viner i knutarna... Hela mitt väsen känner en stark motvilja mot kalla vindar...
Bergenior är en av mina nya favoriter. Här en lite japansk skönhet.
Grodbladsväxter, Plantaginaceae, är wulfeniasläktets familj. Som ni vet kommer släktet före familjen i växtvärlden
Wulfenia innehåller bara en art, carinthiaca .
Här hamnar jag ofta med kameran. Inte bara när "pärlbusketrädet" blommar utan året om.
Jag har kallat den för fulhörnan, men jag tycker inte att den är ful egentligen - bara väldigt introvert. Ett knapphänt uttryck som behöver så lite för att bli smått festligt. Det okonstlade planket kontra trädets lite knotiga stam ton i ton tycker jag om. Trädets luftiga bladverk ger ett livligt tak och blommornas pärlknoppar ser riktigt dyrbara ut i den enkla, nedtonade miljön. Den här planteringen är mycket medvetet gjord av mig och jag gillar den.
Däremot har jag kämpat länge med undervegetationen vilket jag inte alls är nöjd med. I år prövar jag ytterligare en "matta" som jag hoppas ska trivas där...återkommer nästa år när jag ser resultatet ;-)!
Spegeln i hörnet ger ljus och sänker ytterligare en rumslig dimension. Den är bra placerad ur fågelperspektivet. Aldrig någonsin har en pippi fått för sig att flyga mot den.
Att tycka om något själv i trädgården betyder ibland att man är väldigt ensam om att göra det ,-)! Har aldrig någonsin hört någon annan gilla den här hörnan.. Bara när pärlbusken blommar. Då gillas just den :-)!
Ha det gott!