Varje försommar har sin karaktär.
I år:Exceptionellt blött.
Det finns en del växter som älskar regnet och fukten, så som en del träd och buskar.
Alla rododendron växer så att jag kan nästan se det med blotta ögat, dekorerad med makalös blomning.
Min zelkova och silverpäron är som berusade som stöttar varandra på ett sätt som indikerar grensågning i juli.
'Marmorata', en variegerad bok, som har vuxit rätt långsamt under de 10 åren som jag har haft den, breder ut sina grenar alldeles för vilt. Inte kunde jag tro att den skulle överleva och dessutom trivas så bra. Nu kan jag se att placeringen är alldeles åt skogen. I två bemärkelser. Mitt woodland har blivit en tät skog - alldeles för tät. Något måste jag göra åt saken. Det blir slitage för sekatören och grensågen i juli.
Det är förunderligt att se hur ens trädgård i uppvuxen form ter sig. Det finns något magiskt över den - med sina fel och brister. Och min egen kunskap om trädgårdens villkor ökar. Jag börjar känna mig lite klok - eller kanske efterklok?
I woodland blommar ännu några rododendron
"Hjälp! Jag vet inte var jag kan bre ut mina armar!", klagar boken med de vackra bladen.
Bortglömd rosenincarvillea
Rhododendron 'Blaue Jungs' pryder Stora Dammens kant.
En nästan krypande azalea blommar för 12 året vid Lilla Dammen
Japansk zelkova och silverpäron stöttar varandra. Inte vackert. Måste åtgärdas.
Ha en fin vecka och tack för att du tog dig tid.