Berget
Del 1
Nu, när blommorna har lagt sig för att sova i trädgårdens alla rum och jag själv är lite frusen i själen, så tar jag mig tillbaka 20 år. Det är så länge sedan som jag började mina trevande försök att få till en trädgård av en kuperad, skogsmark och f.d. sommarstugetomt.
Det blev många år av förhoppningar och drömmar, och ibland hårt slit för att skapa miljöer för speciella växter som jag egentligen inte hade några kunskaper om, men vilka jag av någon anledning så gärna ville lyckas med och få njuta av som trädgårdens juveler.
Så klart läste jag på allt jag kom åt för att få elementära kunskaper om hur man odlar alpina växter. Men, när tiden inte räcker till för att både heltidsjobba som lärare (då är man egentligen aldrig riktigt ledig), läsa faktalitteratur och vilja gå till fysisk angrepp på bergets hårdnackade vegetation blir ju något annat lidande av detta. Ja, kunskaperna blev inte så genuina som jag egentligen hade velat. Jag var så ivrig, kanske för ivrig, att få förverkliga mina inre bilder. Men, herregud,jag var över 50 - då kan man inte slösa med tiden....:-)!
Både maken och jag insåg efter ett par år att tomten var som gjord för avgränsade rum.
Det första rummet, som jag gjorde i ordning var berget. Att ta bort grässvålen och annat vildväxande från hälleberget var ändå förhållandevis lätt understundom. Vissa delar kunde jag bara rulla bort som en heltäckningsmatta. Andra, där det fanns skrevor och sprickor i berggrunden var det svårare. Där hade sly och annan växtlighet med djupa rötter fått fäste och krävde sin kvinna för att bemästra de upproriska rötterna. Ibland fick jag ta hjälp av makens muskelstyrka.
Det första rummet, som jag gjorde i ordning var berget. Att ta bort grässvålen och annat vildväxande från hälleberget var ändå förhållandevis lätt understundom. Vissa delar kunde jag bara rulla bort som en heltäckningsmatta. Andra, där det fanns skrevor och sprickor i berggrunden var det svårare. Där hade sly och annan växtlighet med djupa rötter fått fäste och krävde sin kvinna för att bemästra de upproriska rötterna. Ibland fick jag ta hjälp av makens muskelstyrka.
Det var här jag ville ha mitt första trädgårdsrum. Det var det här som jag så hett hade önskat mig länge! Undrar faktiskt hur det kom sig? Jag har aldrig varit på något fjäll och sett sådant i verkligheten?!
Eftersom mina erfarenheter av prydnadsträdgård var ringa och pengar som jag lagt på växter tidigare handlade om krukväxter för inomhus, rätt blygsamma summor, kändes det skruvat när jag helt plötsligt kunde köpa växter för 1000 kronor... Kommer ihåg att jag skämdes lite och berättade inte för maken vilken slösa jag var...och undrade lite i mitt stilla sinne om jag hade "alla hästar hemma" som betedde mig så - för visst var jag den enda galna växtkonsumenten -i hela världen ;-)?
Min läromästare och stora förebild för odling av alpina växter var Bernt Nilsson, som tillsammans med sin hustru bildade teamet Alpinodlarna. Mina första "stora" pengar gick till Bernts fantastiska plantor :-)! Jag minns det hela med värme och glädje och tänker på dem då och då. När Alpinodlarna var på trädgårdsbesök här hos mig utbrast Bernt: "Anjas hill!" när han såg berget. Det var så och då som jag döpte min trädgård till Anjas Hill. Bernt gav upp kampen mot en svår sjukdom för några år sedan.
Sedermera kan jag konstatera att många dyrgripar har passerat berget men få har velat stanna för gott.
Framförallt kan jag idag se att surjordsväxter är de som trivs bäst här. Men även ett parti med kuddformade bräckor och en enorm kudde av en grusviva på en sand-och gruskulle tycks överleva våra blöta och milda vintrar.
Med lite sorgset hjärta inser jag att snart kommer berget att ändra karaktär...så är Livet...inte mycket att göra åt...Men, den oförbätterliga optimist jag är, så hoppas jag på ett år till av ett blomstrande berg på Anjas Hill...Vem vet?
Här en del av woodlandet idag
Kanske saknar mitt nostalgitripp allmänt intresse, men för mig är det lite kul att komma ihåg hur allt började. Det är en bra årstid för sådant just nu, tycker jag :-)
Ha en trevlig helg!
Och tack om du tyckte att inlägget var värt att läsas ;-)
Min läromästare och stora förebild för odling av alpina växter var Bernt Nilsson, som tillsammans med sin hustru bildade teamet Alpinodlarna. Mina första "stora" pengar gick till Bernts fantastiska plantor :-)! Jag minns det hela med värme och glädje och tänker på dem då och då. När Alpinodlarna var på trädgårdsbesök här hos mig utbrast Bernt: "Anjas hill!" när han såg berget. Det var så och då som jag döpte min trädgård till Anjas Hill. Bernt gav upp kampen mot en svår sjukdom för några år sedan.
Sedermera kan jag konstatera att många dyrgripar har passerat berget men få har velat stanna för gott.
Framförallt kan jag idag se att surjordsväxter är de som trivs bäst här. Men även ett parti med kuddformade bräckor och en enorm kudde av en grusviva på en sand-och gruskulle tycks överleva våra blöta och milda vintrar.
Med lite sorgset hjärta inser jag att snart kommer berget att ändra karaktär...så är Livet...inte mycket att göra åt...Men, den oförbätterliga optimist jag är, så hoppas jag på ett år till av ett blomstrande berg på Anjas Hill...Vem vet?
Det framtagna berget 1998. Har säkert visat dessa tidigare, men jag har också fått nya läsare ;-)
Berget har haft många fina juveler som försvunnit eller etablerat sig där.
Första trevande försök till woodland efter att stormen tagit två björkar.
Kanske saknar mitt nostalgitripp allmänt intresse, men för mig är det lite kul att komma ihåg hur allt började. Det är en bra årstid för sådant just nu, tycker jag :-)
Ha en trevlig helg!
Och tack om du tyckte att inlägget var värt att läsas ;-)
