lördag 25 november 2017




                               Nostalgi 


                   Berget

                    Del 1

Nu, när blommorna har lagt sig för att sova i trädgårdens alla rum  och jag själv är lite frusen i själen, så tar jag mig tillbaka 20 år. Det är så länge sedan som jag började mina trevande försök att få till en trädgård av en kuperad, skogsmark och f.d. sommarstugetomt. 
Det blev många år av förhoppningar och drömmar, och ibland hårt slit för att skapa miljöer för speciella växter som jag egentligen inte hade några kunskaper om, men vilka jag av någon anledning så gärna ville lyckas med och få njuta av som trädgårdens juveler.
Så klart läste jag på allt jag kom åt för att få elementära kunskaper om hur man odlar alpina växter. Men, när tiden inte räcker till för att både heltidsjobba som lärare (då är man egentligen aldrig riktigt ledig), läsa faktalitteratur och vilja gå till fysisk angrepp på bergets hårdnackade vegetation blir ju något annat lidande av detta. Ja, kunskaperna blev inte så genuina som jag egentligen hade velat. Jag var så ivrig, kanske för ivrig, att få förverkliga mina inre bilder. Men, herregud,jag var över 50 - då kan man inte slösa med tiden....:-)! 
                      Både maken och jag insåg efter ett par år att tomten var som gjord för avgränsade rum.
Det första rummet, som jag gjorde i ordning var berget. Att ta bort grässvålen och annat vildväxande från hälleberget var ändå förhållandevis lätt understundom. Vissa delar kunde jag bara rulla bort som en heltäckningsmatta. Andra, där det fanns skrevor och sprickor i berggrunden var det svårare. Där hade sly och annan växtlighet med djupa rötter fått fäste och krävde sin kvinna för att bemästra de upproriska rötterna. Ibland fick jag ta hjälp av makens muskelstyrka.
Det var här jag ville ha mitt första trädgårdsrum. Det var det här som jag så hett hade önskat mig länge! Undrar faktiskt hur det kom sig? Jag har aldrig varit på något fjäll och sett sådant i verkligheten?!  
                    Eftersom mina erfarenheter av prydnadsträdgård var ringa och pengar som jag lagt på växter tidigare handlade om krukväxter för inomhus, rätt blygsamma summor, kändes det skruvat när jag helt plötsligt kunde köpa växter för 1000 kronor... Kommer ihåg att jag skämdes lite och berättade inte för maken vilken slösa jag var...och undrade lite i mitt stilla sinne om jag hade "alla hästar hemma" som betedde mig så - för visst var jag den enda galna växtkonsumenten -i hela världen ;-)? 
                   Min läromästare och stora förebild för odling av alpina växter var Bernt Nilsson, som tillsammans med sin hustru bildade teamet Alpinodlarna. Mina första "stora" pengar gick till Bernts fantastiska plantor :-)! Jag minns det hela med värme och glädje och tänker på dem då och då. När Alpinodlarna var på trädgårdsbesök här hos mig utbrast Bernt: "Anjas hill!" när han såg berget. Det var så och då  som jag döpte min trädgård till Anjas Hill. Bernt gav upp kampen mot en svår sjukdom för några år sedan.
                    Sedermera kan jag konstatera att många dyrgripar har passerat berget men få har velat stanna för gott. 
Framförallt kan jag idag se att surjordsväxter är de som trivs bäst här. Men även ett parti med kuddformade bräckor och en enorm kudde av en grusviva på en sand-och gruskulle tycks överleva våra blöta och milda vintrar.
Med lite sorgset hjärta inser jag att snart kommer berget att ändra karaktär...så är Livet...inte mycket att göra åt...Men, den oförbätterliga optimist jag är, så hoppas jag på ett år till  av ett blomstrande berg på Anjas Hill...Vem vet?


Det framtagna berget 1998. Har säkert visat dessa tidigare, men jag har också fått nya läsare ;-)


Berget har haft många fina juveler som försvunnit eller etablerat sig där.

Första trevande försök till woodland efter att stormen tagit två björkar.

                        Här en del av woodlandet idag

Kanske saknar mitt nostalgitripp allmänt intresse, men för mig är det lite kul att komma ihåg hur allt började. Det är en bra årstid för sådant just nu, tycker jag :-)

                       Ha en trevlig helg!

  Och tack om du tyckte att inlägget var värt att läsas ;-)

18 kommentarer:

  1. Det är visst intressant, Anja. Trädgården är en enda lång resa och läromästare för mig också. Alla personliga kopplingar som du berättar om är väldigt värdefulla för mig men inte för ev. besökare. Ditt berg är så vackert i sig men även en vacker bakgrund till de växter som får vara där. Mindre växter kan ta för sig och försvinner inte in i den större gröna gröten som det lätt blir annars.
    //Helene

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ser att det blir lite syftningsfel ovan. Vad jag menar är detsamma som du skriver; i min egen trädgård är alla personliga kopplingar värdefulla, men inte för andra som besöker mig.
      //Helene

      Radera
    2. Ja, det är otroligt hur mycket av olika saker man lär sig under "resans" gång .-)!

      Radera
  2. Det är definitivt av intresse! Jag har aldrig sett de gamla bilderna 'bara' Anjas Hill som det är nu. Men sen är det så mycket i själva resan jag känner igen. De där första svindlande inköpen, rulla ihop växtligheten på berget som en matta och köra bort och kort sagt mycket mer. Intressant, väldigt intressant.

    Ha en riktigt härlig helg och njut av dina fina minnen! Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi har nog alla berättelsen om trädgårdens tillblivelse.

      Radera
  3. Alltid lika intressant att läsa om en trädgårds tillkomst. Vilket hästjobb du/ni gjort. Roligt att själv titta tillbaka också. Framåt vet man kanske inte riktigt hur det blir. Så är det i alla fall för mig.
    Allt gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. De flesta av oss har omvandlat en bit jord till något fint - var och en på sitt sätt.

      Radera
  4. Inte heller jag her sett bilderna och jag älskar att se före och efterbilder. Det är märkligt hur man bara kan bli så tagen av trädgård så att det (nästan) bara är det som gäller!
    Määrkligt men härligt. Även fast man då och då har mörkat lite kostnader för en ny kärlek man hittat på plantskolan :)

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Numera mörkar jag ingenting. Anders är van...;-)

      Radera
  5. Jag har inte sett bilderna och tyckte verkligen om att få se dom och att läsa om hur Anjas Hill kom till. Ett blomstrande berg, bara den meningen är vacker att säga och du har verkligen ett blomstrande berg. Och det är ju så att växter kommer och går. Det är likadant hos mig. Men det är också en del av tjusningen. Och det där med att spendera pengar på trädgårdsväxter ... hm, det har nog blivit en hel del genom åren.

    Önskar dig en skön söndag!
    /Anita

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bergets blomstring beror till en del på hur vintern har varit. Det ser inte särskilt hoppfullt ut. För mycket regn, helt enkelt.

      Radera
  6. Oh Anja, detta var ett jätteintressant inlägg. Tänk var du har skapat! Och vilken kunskap detta gett dej. Glad att du delar med dig.
    Önskar dej en fortsatt trevlig söndag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst känner jag att ett och annat har fastnat...;-)

      Radera
  7. Tack Anja för ett underbart inlägg som berör mig och flyttar mig tillbaka i tiden när jag själv började. Jag gjorde ungefär som du, slukade allt som fanns att läsa om trädgård och växter. På vintrarna plöjde jag igenom massor av trädgårdsböcker - om och om igen. Tills min nyvunna kunskap så småningom gjorde nytta på så sätt att jag insåg hur mycket skräp som publicerades inom trädgårdsvärlden.

    Ditt berg är fantastiskt vackert!

    Min första rabatt, bestående av ringblommor finns inte kvar.

    Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det bästa sättet att lära sig är nog "learning by doing"...;-)

      Radera
  8. Det är ju det här som är så roligt! Att få läsa och se bilder från start. Minns själv hur det startade i min första trädgård. Förändringarna som sker beroende på nya intresseområden, klimat, kunskap och okunskap och mycket annat:)
    Ha det gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Kan man säga det bättre?!:-)

      Radera
  9. Ditt berg är en makalös bedrift och jag förstår om du suckar över allt regn som försvårar för dina alpiner. Kan du inte be dina alver och älvor som bor där i din trädgård att utöva någon slags magi så att det låter bli att ösa ner på din fläck på jorden?
    Även här håller trädgården på att regna bort, över 150 mm på några dygn nu. Inte roligt.
    Kram

    SvaraRadera

Sidvisningar förra veckan