Anjas Hill

                                                 Att  gilla läget 
          när det gäller ogräs
Ogräsens högtid är nu. Efter ömsom regn och kyla och sol med värme har många arter som vi definierar som ogräs fått ett glädjeskutt.
Vad som klassas som ogräs kan bara trädgårdsägaren definiera. Själv har jag haft ett ont öga till tusensköna i gräsmattan, tills jag läste hur någon ville ha dessa plus vitklöver i sin gräsmatta...Ja, sedan dess ser jag med blidare ögon även på mina. Tack och lov! Jag skulle behöva byta ut min gräsmatta helt om jag skulle fortsätta att ogilla dem. Såg förresten en solig dag hur en aurorafjäril landade från blomma till blomma bland tusenskönor. En sådan fjäril är jag rädd om och skönan får stanna i min gräsmatta. 
Det gäller helt enkelt att kapitulera inför en del arter. Kirs körs över med gräsklipparen. Än så länge har jag sluppit dem i rabatter. 
Men, den verkliga plågan, den som kastar sig över och emellan de känsligaste raringarna, utan att ta hänsyn till deras exklusivitet, är rosa sandviolen, Viola rupestris 'Rosea'    och purpurviol, V. riviniana (syn. V. labradorica).
 Kanadaviol V. canadensis och fjärilsvioler V. sororia  'Albiflora' och 'Freckles'  sprider sig rätt hejdlöst, men de vill ha lite fetare jord och väljer inte raringar som sina offer.
Det kommer violer överallt i min trädgård. Mellan trätrallar, i gruset, i rosrabatten, i bergssprickor...jag ger upp kampen. Jag orkar och hinner inte hålla efter alla. Nu ser jag bara efter sandviolen så att den inte förstör mina rariteter.
Alla violer är dock inte någon plåga. Tvärtom. Sorter av doftvioler får gärna visa sig även på oväntade platser. Men den senaste arten som visat sig hos mig sparsamt i början, men nu i ett rätt stort bestånd är storviolen, V. elatior, en rödlistad, utrotningshotad art vars utbredning naturligt är på Ölands Stora Alvaret. Hur den hamnat hos mig har jag ingen vettig förklaring till. Visserligen har jag varit på Ölands Allvaret många gånger men aldrig har jag rört något där.
Att gilla läget och kapitulera inför vissa "ogräs" har sina fördelar, så som jag ser det: 
En trädgård med växter som naturligt trivs där drar till sig många pollinatörer och nyttoinsekter som annars skulle försvinna. 
Dessutom gillar jag det lite vilda uttrycket i min trädgård. Istället för att jaga omöjlig ogräs ser jag till att gräsmattans kanter som gränsar mot rabatter är nyklippta och gärna knivskarpa... när jag får trädgårdsbesök...och häckarna välansade...suck! Detta är vad jag vill men inte alltid förmår...heller. Jag är ju ingen ungdom längre...vilket är jättejobbigt. Jag hatar slarv. Finns det något slarvigare i en trädgård än vilda, oklippta häckar och parterrer? Sådant övergår min tolerans. Inte en "käft" kliver in till min enklav om inte buxbomshäckarna och ligustern är trimmade. Trivsamt ogräs får däremot härja, som sagt...

Vit fjärilsviol är ju söt. 'Freckles' har nästan blommat över (ingen bild på den)

Purpurviolen dyker upp så här lite varstans. Jag missar blomningen oftast ute.

Men, jag kan dra upp plantor på hösten och ställa dem i vas med rötter och allt. Ställa vasen under extra belysning och då har jag blommande plantor lagom till julafton. Och vem gillar inte det?

 Undrar om jag kan gilla sandviolen också om jag försöker få den att blomma till jul?

Storviolens ljusblå ansikten lyser på höga stammar med självlysande intensitet. Har lärt mig att tycka om den här väldigt mycket. På 30-40 cm höga stjälkar i många mindre grupper ser de nyfiket på omgivningarna, lite som surikater...;-)..fast inte i öken ;-)  

      Önskar Alla en fortsatt trevlig vecka!
                    Anja
                              Jag publicerar mina inlägg alltid i TrädgårdsFägring,
                           trädgårdsportalen för läs- och skrivsugna trädgårdsbloggare.