Den uppvuxna trädgården
Blev den som jag tänkte mig?
"I själva verket handlar det om två trädgårdar, en som är mindre eller mer fantasibetonad,och en annan som är påstridigt verklig".
(En andra natur, En trädgårdsodlares bildningsväg , Michael Pollan)
I 22 år har jag försökt att knäcka koden till mysteriet "vad-är-det-som-gör-en-trädgård-till- "wow"-faktor", till en betagande plats för alla sinnen. Vissa trädgårdar har "det". Där summan av intryck gör den till en upplevelse från första steget innanför grinden. Då menar jag både visuellt och även "andligt".Den optimala trädgårdsupplevelsen för mig är att inte vilja springa runt så fort som möjligt utan att man stannar upp, dröjer i detaljer och helheter. Men, jag vet fortfarande inte om jag har knäckt "koden". Den är i varje fall svår att formulera i ord och ens egen oas är som ens barn - den käraste.
Fantasin har fått spela introt medan verkligheten har format den.Trädgården.
Verkligheten handlar mest om prioriteringar. Vad får den kosta? Hur mycket tid är man beredd att lägga ned? Vilken slag trädgård vill jag ha?
Prioriteringarna hänger ibland på saker man inte kan påverka, så som vilken fysisk ork har man? Vädrets makter. Har man någon i samma trädgård som delar visionerna och jobbet och skapandet?
För att ensam är inte stark. Även om man får hjälp med de tyngsta arbeten så hänger känslan i trädgården mycket på detaljer, som kan vara nog så svåra att genomföra ensam.
Jag närmade mig de 60 när jag fick chansen att förverkliga min trädgårdsdröm. Undrar ibland hur allt skulle se ut om jag hade fått börja till exempel 20 år tidigare?
Men, min uppvuxna skapelse av växter och detaljer av rost och annat bjäfs har, trots brister och "fel", blivit till en smått imponerande upplevelse av frodighet och även skönhet.
Den blev inte som jag tänkte mig från början. Den blev bättre. Och den blev sämre. Precis som Livet i övrigt. Verkligheten är påstridig och fantasin har inga gränser...
Ha en trevlig vecka. Tack för titten!
Anja
Anja!
SvaraRaderaSkrev en kommentar på ditt förra inlägg sist jag stod på färjan men det måste bara försvunnit ut i rymden. Har liknande tankar som du även om jag är några år yngre. Flytta till lägenhet känns inte som ett alternativ för jag vill gärna känna doften av lite nyklippt gräs och kunna sticka fingrarna i jorden. Här försöker jag minimera lite men det är svårt. Gräver bort en del växter och låter andra breda ut sig. I stället för att flytta och betala den dyra lägenhetshyran kanske man kan hyra in någon som kommer och håller lite ordning i trädgården. Men visst man får nog acceptera att det inte blir precis som man egentligen vill ha det, men vad är alternativet?
Har också funderat på vad det är som gör att man överväldigas när man stiger in i en del trädgårdar. Den känslan har för mig inte med ovanliga växter att göra, även om de kan vara spännande i sig, utan det är något med helheten, den på flera sätt lite rufsiga och inte alltför 'prydliga', som griper tag i mig. Svårt att förklara men jag tror att det är den där aha upplevelsen vi försöker hitta i inredningen både inne och ute. Nu skall jag gå ut och vattna för både krukor och själva trädgården törstar.
Fortsatt skön sommar!
Birgitta
Tack för ditt innehållsrika svar Birgitta!
RaderaJag vet att vi tänker lika i mångt och mycket om trädgården. Och så mycket som jag har lärt av dig.
Att låta vissa växter breda ut sig, att få lite av den där vilda atmosfären - tja, får se hur mycket jag förmår att släppa på kontrollen?
Nej. Ovanliga växter gör inte trädgården till en magisk upplevelse nödvändigtvis, det är väl själva presentationen av växterna, vilka de än sen är, som gör det.
Så gärna skulle jag också hyra in någon som skulle klippa mina häckar - men jag har en "kompakt" motståndare...
Ja, den "dyra" lägenheten får vänta...:-)
Du har så rätt; Det blev både sämre och bättre! Och omständigheter som man inte rår över kom och satte lite käppar i hjulen när jag försökte förvandla en enormt trist tomt till en inbjudande trädgård.
SvaraRaderaJag hade "vilda" planer för det som vi nu kallar "parken", men tyvärr så blev jag sjuk innan dess och dessutom har man ju blivit äldre och orkar inte så mycket längre. Men på det hela taget så är jag nöjd och kan faktiskt njuta av min trädgård, fast den är lite vildvuxen numera.....
KRAM/Susie
Visst har du lyckats bra när du får och kan njuta av din trädgård. Det lite "vilda" har nog sin charm.
RaderaAtt uppleva förnöjsamhet kommer med åren, är min erfarenhet, vilket känns som en "gåva från ovan" :-)
Hej Anja
SvaraRaderaVilket bra inlägg med många tankar som jag själv brottas med. Först och främst måste jag säga att du lyckats verkligen bra med din skapelse, det är en härlig trädgård. Jag sitter just i den situationen du beskriver(önskar) och har nu hållit på med min trädgård sedan 2011 och är själv halvvägs mellan 40 och 50. Min tanke var tidigare densamma, tänk om jag fått passionen när jag var 25 år! Va hade resultatet blivit? Tror aldrig vi har svårt att nöja oss med nuets gåva. För min del är varje tillfälle i trädgården en gåva som jag verkligen uppskattar och jag tror att vi entusiaster ska fortsätta ta tillvara på varje dag och inte titta för långt tillbaka. Om det varit en tävling kanske 20 år till hade gett vinsten, nu är det bara lycka för själen att få vara ute och klippa, plantera och planera.
Jag hoppas du kan betrakta din egen trädgård och tycka att den har "wow"-faktor", det är ju själva anledningen att vi vill skapa våra trädgårdar. När jag betraktar andra trädgårdar kommer "wow" från kunskapen, den nedlagda tiden, de små detaljerna, finessen, växtvalen, kombinationer, ljus/skugga och framförallt karaktären som växer fram i en åldrad trädgård. Att bara lyfta in stora färdiga träd och buskar kan bli en fin tavla, men du kommer sakna det andliga som uppstår när trädgården får en åldrad karaktär. Det är då man vill stanna och bara ta in trädgården och läsa av historien och framväxten.
Tack för en läsvärd blogg med intressanta tankar och inlägg(och ursäkta en något för lång kommentar).
Tack för din jättefina kommentar som är precis lagom lång!
RaderaPassion för trädgård har jag haft sedan barnsben, men möjligheten fick jag först mycket senare i livet, som sagt.
Min trädgård är ett kärleksbarn, som jag alltid betraktar med förlåtande ögon. Annars, tycker jag, att du lyckas bra med att räkna upp faktorer som gör trädgården till en upplevelse. Jag tror också att trädgården är en "avbild" på sin ägare: Antingen gillar man hen eller inte...