En oförglömlig vecka
där trädgården kom att spela en roll som jag inte hade räknat med.
Trädgården berättar tydligt hur sommaren och dess ägare har haft det. Där syns i år att den har fått leva sitt eget liv utan min inverkan i någon större utsträckning.
Ogräsrensningen gav jag upp redan i juli och det har inte funnits många tillfällen då den har känts inbjudande på grund av allt regnande. De få gånger vädret har varit fint har vi för det mesta varit uppbokade på något annat utanför hemmet.
I mina ögon en riktigt sorglig syn som jag absolut inte ville visa någon i år. Men, Ödet ville annat.
Jag måste säga att undrar om inte en dålig tajmning har varit min signum väldigt ofta när det gäller trädgården, bl.a.?
Det är verkligen inte första gången jag traskar runt med gäster när jag helst skulle vilja sitta på ett kafé ute på stan - riktigt långt ifrån mitt verk. Man kan likna trädgården med ens barn.Det känns som om jag skulle behöva visa upp ett vanvårdat och ouppfostrat barn för främmande, när man helst vill skryta över sitt välartade dito ;-) Samtidigt kan man ju inte förbjuda gäster att titta runt när de absolut vill det.
Och, som sagt, jag hade denna gång inget val. Trädgården fick, utan att jag förstod det, nästan huvudrollen i en berättelse som skulle handla om det liv jag hade en gång i tiden. Då ville speciellt fotografen Vesa, att jag skulle fotas i min risiga, ovårdade trädgård. Jag led å ena sidan - eländet kommer förstås att synas på bilderna - å andra sidan har jag aldrig träffat på en fotograf som verkligen jobbade hårt för att få mig att medverka på ett för mig, fördelaktigt sett.(Som tur är kommer bilderna att hamna i Finland i finsk tidning ;-)!)
När jag gick lite runt med Jaana, journalisten/författaren, såg jag hur de blå höstgentianorna hade börjat slå ut. Då insåg jag att jag kan inga namn alls på finska! En skamkänsla sköljde över mig. Men herregud! Varför har jag inte ens försökt att ta reda på växtnamnen på mitt modersmål?
Idag tror jag att det blir lite väl sent för mig att komma ihåg allt på finska men jag kommer att skriva namnen här i bloggen i den mån jag hittar dem.
Höstgentiana
Syyskatkero
Eldkrasse
Liekkiköynnöskrassi
Mötet med Jaana och Vesa har varit omtumlande och oförglömligt för mig. Och att de tog trädgården på så stort allvar - så synd att jag inte fick visa den från den attraktiva sidan. Men, trots det, kan jag konstatera att verkligheten överträffar ibland drömmen - trots att allt inte är vältajmat och perfekt.
Kiitos Jaana ja Vesa unohtumattomista tunneista meillä.
Anteeksi, että olin hieman hono emäntä!
Anteeksi, että olin hieman hono emäntä!
Ha det gott - gott folk!