fredag 9 september 2016






              I huvudet på en trädgårdsromantiker

Trädgården?
Ibland undrar jag vad som gör att man blir inbiten trädgårdsfantast?
I mitt fall kan det väl inte ha göra med barndomen? Snarast tvärtom. Barndomens trädgårdsupplevelser borde kanske ha knäckt all dragning åt trädgårdsodling. Eller kanske inte...? Jag växte ju faktiskt upp med en nyttoträdgård och lite prydnads på framsidan av huset.

Potatislandet?
Potatislandet var JÄTTEstort för ett barn på 7-8 år, då jag fick börja det årliga  att rensa det på sommarloven. Solen gassade JÄMT och ALLA ANDRA fick leka ;-) och behövde inte rensa...Ja, så minns jag det. Men rensandet var inte bara pest och pina. I potatislandet fanns mycket att se och uppleva av insektsliv och vackra ogräs.


          Första klass i folkskolan. Jag står längst bak till höger, framför min underbara fröken.

Signe?
Men Signe då, mammas yngre syster? Kanske hade hon en påverkan på mig? Hon hade en blomsteraffär i Helsingfors city som hette Campanula. Dit åkte mamma och jag inför större helger och hjälpte Signe med diverse saker för att underlätta det för henne. Det var kransar och buketter som skulle kreeras och bindas. Någon floristutbildning tror jag inte fanns då. Signe var nog autodidakt. Mamma var också duktig på att binda buketter och tillsammans åstadkom systrarna mycket vackert. Jag fick plocka skräp och annat struntgöra, men fick ändå vara delaktig i denna underbart doftande värld. Kan denna värld ha triggat igång min längtan?
 Bilden är från 50-talet. Huset tillhör min dåvarande bästis, som också hette Anja. Våra hus var identiska. Dessa var de första typhusen i Finland, byggda efter andra världskriget. Området kallades för Invalidbyn, tack vare att alla som bodde här hade pappor som var krigsskadade. Anja blev sedermera en känd hortonom. Som barn delade vi intresset för natur och trädgård och vi var ständigt på växtjakt i skog och mark. Anja bor kvar i huset och trädgården är idag en riktig djungel :-)

Läsning?
Jämte potatislandets ogräs och Signes doftande blomsteraffär tillbringade jag som ensamt barn mycket tid med läsning. Lärde mig tidigt att knäcka läsandets koder. På finska säkert mycket lättare än på t.ex. danska. Finskans unga skriftspråk är näst intill fonetisk: Lång vokal=dubbel vokal i skrift och skriften följer uttalet i de flesta fall (undantag finns, så klart). Alltså, när jag lärde mig alfabetet lärde jag mig också att läsa.


Biblioteket var en självklarhet för mig ända från första klass i folkskolan. Min första, stora, omvälvande läsupplevelse var Peppi Pitkätossu (Pippi Långstrump). Jag var precis  sju år när den kom på finska.

Bokomslaget är från 1947

Den andra, som fick mig att uppleva någon slags igenkännande (???)var Salainen puutarha (The Secret Garden ; F.H. Burnett). Storyn om den försummade, men undersköna trädgården, fick mitt hjärta att slå volt. Att de två barnen förstod "trädgårdens språk" och lyssnade till det, var en magisk känsla. I den världen stannade jag ofta när jag lät drömmarna flyga tillsamman med mammas såpnejlikor, höstflox och vresrosornas arom.

Kinarosen?
Till slut, men absolut inte sist min mormors kinaros (Hibiskus). Den stod på golvet vid fönstret och nådde nästan upp till taket. När den blommade var det en oförglömlig syn för en liten flicka. Som förstummad stod jag och gapade av beundran. Vilken exot!
Ingen annanstans hade jag sett en liknande krukväxt.

Ser en röd tråd
När jag berättar så här ser jag tydligt en röd tråd som löper från mammas sida. Någon av mina gener har präglats av mormors, mammas och Signes kärlek till blommor. 

 I 50 år jagade jag min trädgårdsdröm. När jag till sist fick chansen var jag 57 år gammal. Jag har åstadkommit en trädgård som jag är nöjd med. Den är intimt sammankopplad i mig. Bara jag vet vad den betyder. Gillar man den inte tycker man heller inte om mig.

Sammanfattning
Avsiktligt lämnar jag bort från denna berättelsen maken. Det är fullständigt självklart att utan hans medverkan skulle jag inte kunnat förverkliga min trädgårdsdröm. Men, detta avsnitt ska ju handla om mig. 

Nu kanske någon undrar på vilket sätt är jag en trädgårdsromantiker? Helt enkelt därför att lite "romantisk";-) måste man vara när man efter många rätt hårda trädgårdspass genast glömmer det. Jag ser bara resultatet och leker att det var min trädgårdsmästare som har fått slita....själv går jag bara och njuter..fattar du hur jag menar ;-)?!

Före -och efterbilder 1997-2016


Jag i ett "tröstlöst" arbete med att utrota alla miljoner vresrosor...Ja, de passade mycket bättre i min bardomsträdgård
Så här blev det

Mitt blivande woodland. Dock är alla "woodsen" på bilden borta. Stormarna tog dem i omgångar.
Nya träd...
...men stenen finns kvar fast naturligt mossklädd


Sensommar- och höstblomning 4

Nu börjar höstgentianorna blomma




Tack för att du tog dig tid.Ha en bra dag!

19 kommentarer:

  1. Så roligt att läsa! Lite liknar din historia min, jag var mycket hos min mormor och morfar och de hade en trädgård, liten, men naggande god! Jag har dock inte minnen från rensning av land. Men intresset för trädgård och dess växter kom från mormor och mamma.Var där ofta och fick lära mig namnen på alla perennerna.
    Tack för din berättelse!
    Hälsningar Lena...
    som fortfarande inte orkat ta fram spade och skottkärran för höströj pga sån klibbig sensommarvärme

    SvaraRadera
    Svar
    1. Barndomens trädgårdar är kanske de vackraste? Var du måste ha impat jämnåriga med dina kunskaper om perenna trädgårdsväxter :-)?

      Radera
  2. Härlig läsning! En skön fredag önskar Eva Linnea

    SvaraRadera
  3. Kul, kanske låter informativ och intressant bättre, läsning.
    Trevlig helg till er båda.
    Birgitta

    SvaraRadera
  4. Anja Anja, när jag läser det här infinner sig samma känsla som den där regniga eftermiddagen på ett galleri i Göteborg: fascination! Säger det igen och igen - när kommer boken?
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag förstår väldigt väl om du var en mycket omtyckt lärare Laila..:-)!

      Radera
  5. Ja du, det där undrar jag också ibland. Mitt intresse kommer säkert från farfars sida som älskade att beställa hem dahlior från Holland varje år :) Mitt tidigaste minne av trädgård var när jag plockade vårlök i hästhagen hemma, då var jag kanske 4 år :) Ha det gott/Monne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det ändå märkligt att just detta intresse gått vidare i arv?

      Radera
  6. Läser och tänker att visst är det något i uppväxten som måste påverkar oss alla. Men kanske hade vi haft en trädgård oavsett. Hur som helst väldigt intressant läsning. Inga höstgentianor i blom här ännu.
    Ha en finfin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du Ulrika att jag har aldrig gillat havet. Jag är rädd för havet och har aldrig ägt en båt eller fiskat. Inte pappan till min son heller. Ändå är sonen en inbiten fiskare och drömmer om att kunna ha en stor fiskebåt som åker till Kummelbank med fisketurister??!! Inte fick han den med andra ord från barndomen :-))!

      Radera
  7. Bra, intressant och tänkvärd läsning.
    Ha det Gott!

    SvaraRadera
  8. Vilken underbar läsning, tack Anja!
    Jag tror inte att det bara är en person eller en sak som präglar ett sådant stort intresse, men jag tror att Signes blomsteraffär betydde väldigt mycket.
    Ha en fin fortsatt söndag!

    SvaraRadera
  9. Jag undrar också ibland... själv var jag nyckelbarn i höghus under en stor del av barndomen, med lov och helger i ett torp på österlen så kanske såddes fröet då. Om inte torpet varit hade jag kanske mekat med bilar!
    Ha en fin vecka /Lotta

    SvaraRadera
  10. I so enjoyed reading this piece Anja! Wonderful story of the making of a gardener. And what a beautiful garden you and Anders have made. I love the before and after photos. I cannot wait to read Pippi Longstocking to my grandsons. Lovely to visit your world again. Hugs, Carol

    SvaraRadera
  11. g vet inte vart mitt intresse kommer ifrån. Men jag tror att det handlar om nån form av revolt! Vi 60-talister som har allt och alltid haft allt goes Back to earth!
    Bägge mina föräldrar kommer ifrån bondesläkte men de bägge flyttade till sthlm. Gav upp! Ville inte! Jag tror att jag tagit upp det, det de borde ha gjort! Ligger definitivt om inte annat i blodet :D

    Kram till er!

    //Veronica

    SvaraRadera