onsdag 10 juli 2019



          
Convolvulus suendermannii?
På Berget blommar denna  kuddformade silvrvinda.


         Inga nya projekt,
         bara underhåll av det gamla.

             Och, om ni bara visste hur tacksam jag är.

Har funderat mycket - fram och tillbaka - ska jag, eller ska jag inte fortsätta att blogga? Läsarantalet minskar. Intresset för en trädgårdsblogg som inte levererar nya projekt, spännande trädgårdsresor och annat som är intressant, är väl dömd att dö?
Men, skulle jag möjligtvis kunna sätta ord på underhåll av en älskad trädgård, på ett sätt som skulle ge läsaren ett annat perspektiv på vad trädgårdsliv kan innebära? Mitt mål är att bo kvar här så länge som möjligt, men att hitta ett sätt att inte bli uppgiven av allt som för stunden verkar oöverkomligt i trädgården.
Jag skulle vilja med andra ord problematisera och ömma för både Livet och trädgårdslivet. Inte på en klagande sätt, utan på ett kärleksfullt sätt. För ett är säkert för ossa alla: Vi blir äldre, om vi får Nåden att leva. Och hur gör vi med livet och i all synnerhet med trädgårdslivet då? Är flytten till en lägenhet det enda alternativet? 
Vi åldras olika. En del håller upp vitaliteten i kroppen länge, andra är mindre lyckosamma.
När jag ser på mitt verk ute trädgården, på träden, buskarna, perennerna, på Bergets små invånare. På allt som jag har investerat i både känslomässigt, fysiskt arbete, skapandeprocesser och även i pengar,känner jag lusten att fortsätta att leva i det - på mina villkor. Utan krav på övernitiskhet. Men, jag måste lära mig att prioritera. Trädgården är liv som måste vårdas. Men hur mycket är nödvändiga insatser och vad kan man släppa på? Jag skulle vilja dela med mig av sådana erfarenheter.
Jag är 77 år. Har stora problem med min rörelseapparat. Arbetspassen i trädgården är inte långa åt gången numera och hårda vindar avhåller mig helt från utomhusjobb - oftast. Men då ägnar jag en timme åt växthuset. 
Har lärt mig att även ett litet pass  dagligen ger resultat. Varje gång en rabatt har fått sin värdighet upprättad genom rensning, stöttning, bevattning, är jag nöjd. 
Ofta klagar jag över vad jag INTE kan. Nu ska jag koncentrera mig mer på vad jag faktisk kan.

Så här gör jag för att lura mig själv att inte bli uppgiven av allt som ska göras:

Börjar säsongen med att pynta närmast entrén. Att komma hem till en städad och livfull entré inspirerar att fortsätta...
Nästa steg varje vår är att städa vårrabatten där ungersk tandrot breder ut sin matta och nunneörter, julrosor och vårprimulor börjar prunka. Då är det oftast bara mars. Dessa små "projekt" har tagit mellan en till två veckor...Förr gjorde jag samma jobb på ett par dar...Javisst! Det tar längre tid nu men jag KAN ju fortfarande. 


                      Städa närmast entrén först på våren
              Vårrabatten ser ut så här under högsommaren, innan de vita floxen har slagit ut. Ungersk tandrots vissnande blad döljs effektivt.
Låt inte vita flygare förstöra nöjet med växthusodlingar. Mitt sätt att "mota vita flygare vid grinden" är att varje morgon skaka på några blad på varje planta. De sitter på bladens undersida. Finns det någon där så flyger den iväg och landar sedan på ett annar blad som man kan följa med blicken. Jag vänder försiktigt på bladet och klämmer ihjäl den/dem. Ser man dem i tid, blir de inte till problem senare. Och, man behöver inga gifter. 

                       Tack för titten. 
                           Anja

10 kommentarer:

Gunilla Teckenberg sa...

Hej Anja!
Ett känslosamt inlägg som jag mycket väl förstår. Tankarna kommer och går och långt där borta vid horisonten syns en förbaskad lägenhet som inte gör en endaste själ glad.
Jag tror inte alls att du lurar dig själv när du hittar nya strategier, jag är övertygad om att du kan njuta fullt ut av vackra små detaljer. Du hittar nog vägar som gör det värt att fortsätta för alternativet sämre.

Minskande trafik på bloggen tror jag drabbar oss alla och det beror nog inte på avsaknaden av nya projekt. Andra uttrycksformer tar över, det skall gå snabbt, vara ytligt för idag finns inte tid eller intresse till några långa tankar. Du skriver så fint, det har jag alltid tyckt och för mig är det värdefullt. Dessutom äger du en djup kunskap om trädgård i allmänhet och växter i synnerhet som du generöst delar med dig av. De som inte uppskattar sådant försvinner förstås men vad gör det egentligen? Vi skriver ju om det som berör oss, som vi själva har valt och som ger oss glädje att skriva om. Jag tänker inte anpassa mig och jag hoppas inte du gör det heller.

Vi fortsätter väl ett tag till, med våra trädgårdar och med våra bloggar?

Kram!

Maribel sa...

Hej Anja!
Det gäller att hitta ett sätt att kunna ha sin trädgård kvar, och det verkar du ha gjort. Det är inte så viktigt om allt är perfekt, man gör det i sin egen takt. Fick en tankeställare när jag skadade ryggen, kunde inte göra så mycket på ett tag. Hoppas du fortsätter att blogga, du har mycket kunskap att dela med dig av, och har en fantastisk trädgård.
Ha det gott /Marika

Anjas Hill sa...

Tack Gunilla! Trädgården -javisst! Bloggen, om jag får till det med ett vettigt innehåll.
Kram!

Anjas Hill sa...

Fortfarande hör folk av sig - inte ofta - men ibland. De vill komma och se trädgården. Ibland skulle det vara så frestande att tacka ja...det är ju så roligt att få snacka trädgård. Men folk har förväntningar - helt oavsett vad en del säger. Det är inte roligt att komma till en ovårdad trädgård. Därför tackar jag nej nästan jämt...;-)

Trädgård i Torslanda sa...

Trädgården har man för sin egen skull känner jag. Finner man ro och glädje i det man kan göra så är det värt det, tycker jag, även om det är lätt att blicka tillbaka till perioder då det var annorlunda. Trädgården i sig och stunderna där ute är belöning nog för mig. Bloggen är lite en annan sak. Om responsen uteblir känns det lite tråkigt, även om den i mitt all är ett sätt att dokumentera trädgården. Jag läser alltid dina inlägg med stort intresse, både för att du har så stor kunskap och för att du tar upp ämnen som intresserar mig. Hoppas du vill fortsätta ett tag till.
Ha det fint
Helene

Anjas Hill sa...

Tack snälla, för ett trevligt svar.
Även jag har tänkt bloggen från början som en dokumentation, men till min stora frustration, försvinner både text och bilder till äldre inlägg. Och det gör bloggen mindre värdefull. Undrar förresten hur det kommer sig ATT bild och texter försvinner så?
Som du säger är trädgården skapad till en själv. Den är ett oerhört stort bidrag till vad man kallar livskavlité.

Ottostorparn sa...

Anja, du är rena ungdomen jämfört med en gamling som jag! Skämt åsido, det är inte bara åren som räknas utan också om man haft turen att ha hälsan och orka med trädgårdsarbetet. Själv håller jag på att ändra om lite i trädgården för att minska på de skötselintensiva delarna. Än orkar jag, men så lär det inte förbli i evighet. Man får inte vara för självkritisk. Jag bryr mig väldigt lite om vad andra tycker om min trädgård. Mina grannar uttrycker väldigt olika uppfattning och av somliga ses jag väl som rätt "originell".
Jag har ingen större trafik på min egen blogg men den är likväl relativt jämn och stadig. Jag har förlikat mig med att det inte är populärt med lite längre och resonerande texter. Snabbt och kort skall det vara och helst i stort sett bara bilder. Jag tror att det är tillvänjningen vid exempelvis Facebook som orsakat detta. Din blogg hade med säkerhet haft mycket större trafik och varit ännu mera uppskattad om det varit för 20 år sedan. Vi som tänker annorlunda får ta det med jämnmod. Det kan komma att ändras igen!

Jag känner inte igen det du skriver om att gamla bloggtexter och bilder försvinner. På min blogg finns ett bloggarkiv med allt det jag publicerat sedan jag började för fem år sedan. Men du kanske menar ännu äldre texter? Kanske det rör sig om någon inställning och därvidlag kan jag tyvärr inte bidra med något förslag. För mig känns bloggen som en utmärkt dokumentation. Men jag har för säkerhets skull sparat alla texter och bilder på min egen hårddisk, så skulle bloggarkivet försvinna har jag tillgång till dem i alla fall.

Lena i Wales sa...

Ett fint inlägg med tänkvärda tankar.
Bloggen hoppas jag att du fortsätter med. Ibland har min blogg också svackor, men jag bloggar också för mig själv, att ha allt samlat, även mina trädgårdsinlägg ser jag som lite av en dagbok.
Många ställs troligen inför ditt problem, orkar man med en stor trädgård. Många här i UK tänker samma, men många har också insett att man kanske kan ta in mer hjälp för att göra de grövre trädgårdsarbetet. Frågan är då ekonomin och där kan det ju var olika. Vad kostar det att byta bostad i Sverige med skatter och allt? Kanske kan man lägga de pengarna på trädgårdshjälp och bo kvar? Vet inte om jag tänker rätt, men jag vill bara visa alternativ och vikten av att vidga sina tankar.
Många säjer att de inte åker taxi för det är så dyrt, men vad kostar det att hålla en bil med försäkringar, besiktning, service, vägskatt, bensin, värdeminskning o s v? Tar detta som ett exempel på att tänka i andra banor.
I alla fall, lycka till!

Anjas Hill sa...

Vad roligt att "se" dig Kenneth!
Ja, som sagt, äldre blir vi och med den måste vi hitta något sätt att förhålla sig till den. Vad man inte förstår alla gånger är att man har inte varit så värst länge gammal i förhållandet till ens ålder. Det innebär att man är lite främmande inför de förändringar som sker i kropp och själ. Att det tar tid att anpassa sig.

Inte vet jag vad det beror på men det är bara utropstecken i en triangel på äldre inlägg.

Att bry sig om vad andra tycker om det ena eller det andra har väl sin orsak och historia - skulle jag tro...

Jag jobbar nog mycket på ren vilja än faktisk ork - ofta. Hade trädgårdsbesök av en grupp häromdagen vilket var så roligt. Men, då får man ju anstränga sig lite i förväg, vilket känns påtagligt idag i kroppen.
Ha det så supergott!

Anjas Hill sa...

Trevligt Lena att du engagerar dig med råd. Självklart har jag tänkt i banor av extern hjälp. Jag har så rysligt många häckar som ska klippas. Men, min envise make har inte gillat tanken på hyrd trädgårdshjälp. Och jag, som "fattigpensionär", är beroende av vår gemensamma ekonomi, som jag inte kan hantera godtyckligt. Men, jag hittar nog på argument som får maken att ändra sig...;-)

Skicka en kommentar