Den uppvuxna trädgården
      Blev den som jag tänkte mig?

"I själva verket handlar det om två trädgårdar, en som är mindre eller mer fantasibetonad,och en annan som är påstridigt verklig".
(En andra natur, En trädgårdsodlares bildningsväg , Michael Pollan)

                 I 22 år har jag försökt att knäcka koden till mysteriet "vad-är-det-som-gör-en-trädgård-till- "wow"-faktor", till en betagande plats för alla sinnen. Vissa trädgårdar har "det". Där summan av intryck gör den till en upplevelse från första steget innanför grinden. Då menar jag både visuellt och även "andligt".Den optimala trädgårdsupplevelsen för mig är att inte vilja springa runt så fort som möjligt utan att man stannar upp, dröjer i detaljer och helheter. Men, jag vet fortfarande inte om jag har knäckt "koden". Den är i varje fall svår att formulera i ord och ens egen oas är som ens barn - den käraste.
                Fantasin har fått spela introt medan verkligheten har format den.Trädgården. 
Verkligheten handlar mest om prioriteringar. Vad får den kosta? Hur mycket tid är man beredd att lägga ned? Vilken slag trädgård vill jag ha?  
Prioriteringarna hänger ibland på saker man inte kan påverka, så som vilken fysisk ork har man? Vädrets makter. Har man någon i samma trädgård som delar visionerna och jobbet och skapandet? 
För att ensam är inte stark. Även om man får hjälp med de tyngsta arbeten så hänger känslan i trädgården mycket på detaljer, som kan vara nog så svåra att genomföra ensam. 
Jag närmade mig de 60 när jag fick chansen att förverkliga min trädgårdsdröm. Undrar ibland hur allt skulle se ut om jag hade fått börja till exempel 20 år tidigare? 
                 Men, min uppvuxna skapelse av växter och detaljer av rost och annat bjäfs har, trots brister och "fel", blivit till en smått imponerande upplevelse av frodighet och även skönhet. 
Den blev inte som jag tänkte mig från början. Den blev bättre. Och den blev sämre. Precis som Livet i övrigt. Verkligheten är påstridig och fantasin har inga gränser...

                                                                Maija 

                    Ha en trevlig vecka. Tack för titten!
                          Anja

          

Convolvulus suendermannii?

På Berget blommar denna  kuddformade silvrvinda.

         Inga nya projekt,
         bara underhåll av det gamla.

             Och, om ni bara visste hur tacksam jag är.

Har funderat mycket - fram och tillbaka - ska jag, eller ska jag inte fortsätta att blogga? Läsarantalet minskar. Intresset för en trädgårdsblogg som inte levererar nya projekt, spännande trädgårdsresor och annat som är intressant, är väl dömd att dö?
Men, skulle jag möjligtvis kunna sätta ord på underhåll av en älskad trädgård, på ett sätt som skulle ge läsaren ett annat perspektiv på vad trädgårdsliv kan innebära? Mitt mål är att bo kvar här så länge som möjligt, men att hitta ett sätt att inte bli uppgiven av allt som för stunden verkar oöverkomligt i trädgården.
Jag skulle vilja med andra ord problematisera och ömma för både Livet och trädgårdslivet. Inte på en klagande sätt, utan på ett kärleksfullt sätt. För ett är säkert för ossa alla: Vi blir äldre, om vi får Nåden att leva. Och hur gör vi med livet och i all synnerhet med trädgårdslivet då? Är flytten till en lägenhet det enda alternativet? 
Vi åldras olika. En del håller upp vitaliteten i kroppen länge, andra är mindre lyckosamma.
När jag ser på mitt verk ute trädgården, på träden, buskarna, perennerna, på Bergets små invånare. På allt som jag har investerat i både känslomässigt, fysiskt arbete, skapandeprocesser och även i pengar,känner jag lusten att fortsätta att leva i det - på mina villkor. Utan krav på övernitiskhet. Men, jag måste lära mig att prioritera. Trädgården är liv som måste vårdas. Men hur mycket är nödvändiga insatser och vad kan man släppa på? Jag skulle vilja dela med mig av sådana erfarenheter.
Jag är 77 år. Har stora problem med min rörelseapparat. Arbetspassen i trädgården är inte långa åt gången numera och hårda vindar avhåller mig helt från utomhusjobb - oftast. Men då ägnar jag en timme åt växthuset. 
Har lärt mig att även ett litet pass  dagligen ger resultat. Varje gång en rabatt har fått sin värdighet upprättad genom rensning, stöttning, bevattning, är jag nöjd. 
Ofta klagar jag över vad jag INTE kan. Nu ska jag koncentrera mig mer på vad jag faktisk kan.

Så här gör jag för att lura mig själv att inte bli uppgiven av allt som ska göras:

Börjar säsongen med att pynta närmast entrén. Att komma hem till en städad och livfull entré inspirerar att fortsätta...
Nästa steg varje vår är att städa vårrabatten där ungersk tandrot breder ut sin matta och nunneörter, julrosor och vårprimulor börjar prunka. Då är det oftast bara mars. Dessa små "projekt" har tagit mellan en till två veckor...Förr gjorde jag samma jobb på ett par dar...Javisst! Det tar längre tid nu men jag KAN ju fortfarande. 

                      Städa närmast entrén först på våren

              Vårrabatten ser ut så här under högsommaren, innan de vita floxen har slagit ut. Ungersk tandrots vissnande blad döljs effektivt.

Låt inte vita flygare förstöra nöjet med växthusodlingar. Mitt sätt att "mota vita flygare vid grinden" är att varje morgon skaka på några blad på varje planta. De sitter på bladens undersida. Finns det någon där så flyger den iväg och landar sedan på ett annar blad som man kan följa med blicken. Jag vänder försiktigt på bladet och klämmer ihjäl den/dem. Ser man dem i tid, blir de inte till problem senare. Och, man behöver inga gifter. 

                       Tack för titten. 
                           Anja

          En underbar juni är till ända
medan honungsrosens arom fyller varenda vrå av utemiljön. Sitter vid öppet fönster och gör detta inlägg när rosdofterna svävar även in.En sommardoft man längtar till varje år.
Japansk skenkamelia njuter med mig och frodas med generös blomning i år. Blommorna som har varit rätt små förr om åren öppnar sig mer i år och verkar till och med större. Måste gå och mäta :-)
Det händer så mycket i trädgården just nu att man hinner inte med.
Till skillnad från förra sommarens nästan olidliga hetta och torka har vi fått lite av varje och utekvällarna har varit otagliga under parasollen. Grillen har gått varm, trevligt umgänge, och 12 åriga Maija-katten är slank, smidig och ungdomligt lekfull.
En koloniförening vill komma hit och "hämta inspiration" och prata trädgård till helgen. Kul, det var ett tag sedan sist jag hade någon trädgårdssällskap på besök.
I vintras köpte jag fina vallmokapslar för dekoration inomhus. Tidigt i våras fick jag lust att pröva om en kapsel kunde ge mig även levande vallmon ute. Jag blev riktigt glatt överraskad när jag såg denna kultivar av opievallmon slå ut i sin fulla prakt. Snyggt!
Liljornas tid har så smått börjat nu. En av mina krukfavoriter är liten basunlilja, L. formosanum var. pricei. Man ska kunna odla den även ute i en upphöjd, väldränerad rabatt, men jag föredrar krukodling av denna art -säkrast så och trevligt att kunna se den nära.

                                                          Stewartia pseudocamellia

Papaver somniferum, opievallmokultivar

Liten basunlilja med sina karaktäriska rödbruna strimmor utanpå

                 Ha en skön vecka och TACK för titten!
                             Anja

Fler inlägg av andra  trädgårdsbloggare hittar du i TrädgårdsFägring

Min kamera har slutat att fungera

Skulle ta en fotorunda i trädgården på midsommardagen, men kameralinsen började protestera genom att åka ut och in  helt hejdlöst. Kan man rparerasådant? Antagligen inte.
Jag får börja jakten på en ny.Kom gärna med förslag :-)!
Här följer några av de sista bilderna jag tog med kameran.

Rosornas tid är nu

Äggen är hårdkokta

Pynt á la Anja

Grymt att behöva vara utan kamera just nu när det är som vackrast. Mobilkameran är inget för mig.

                                                              Ha det gott
                    Anja
                                         
                                          Kolla på fler inlägg i TrädgårdsFägring

   

       Trädgårdsstress?
Det skrivs mycket om trädgårdsarbetets hälsosamma effekter. Vi lever längre, sägs det. Mår bättre. Har bättre allmänhälsa. Det finns till och med de som hävdar att vi är trevligare än alla andra.
Jag måste vara det bekräftande undantaget. Min rörelseapparat är rätt kass på grund av alldeles för hårt arbete i trädgården under ett par decennier. Och jag är då inte alls trevligare än någon annan. Tvärtom, skulle jag vilja hävda. Jag är nog rätt "egen"...
              
Att vara en brutal realist, är att erkänna att ens fantastiska paradis har krävt sitt pris. Jag är inte friskare än de som inte håller på med trädgården. Jag mår nog inte heller så mycket bättre. Livet har sin svackor - med eller utan trädgård.

Kände häromdagen hur en tärande stress smög i mitt huvud när jag ser att växthuset är fortfarande ur bruk. Alla plantor som står och väntar på att få komma in i växthusvärmen. En förklaring till dessa omständigheter är som vanligt - vädret. Ogräsen som jag redan har rensat ett par gånger grönskar "som aldrig förr",tack vare -vädret!  
Det går inte att tvätta växthus i gassande sol. Inte heller när temperaturen är under tvåsiffrigt. Så har vi haft det i princip hela maj och även nu, under juni. Men äntligen fick vi varmt och mulet! Nu får tomaterna, gurkorna och annat flytta in. Pust! Den stressen är avklarad äntligen. Så här sen har jag aldrig varit med växthuset. Senast första maj har inflyttningen varit.

Fortfarande är det häckar som ska klippas. Gångar rensas. Sommarblommor planteras. Kanter klippas. Stress och många fysiska förhinder att besegras. Mycket att göra och jobben i trädgården tar aldrig slut. Har man avklarat en ände får man börja om där två veckor senare igen...Du som läser detta undra kanske varför jag inte tar det lite "iizi"och låter ogräset frodas? Tyvärr är det så att låter man trädgården förfalla en sommar så kräver nästa säsong ännu mer...och naturen, den hånler och tar för sig.

Hälsosamt? Vete sjutton! Men, om jag skulle få välja en gång till att slita ut kroppen i egen trädgård skulle jag antagligen svara: -JA! Hellre slita i trädgården än på "golfbanan"...;-)
För uppriktigt. Finns det något underbarare än strosa en tidig, krispig morgon i soldiset och se ens händers arbete blomstra? Hälsosamt? JA! 
Kanske finns det en uns sanning i trädgårdens lovsång? Jag vet ju inte om alternativen...

Den här pionen, vars namn jag försöker ta reda på, slog ut i princip medan jag laddade kameran. Den blommar första gången hos mig.

Vid Lilla Dammen breder den vita blodnävan ut sig. Framför har jag sått ett par kvadratmeter ängsblommor för att få en 'Butterfly Garden'.

Jag tycker om att se det "stora" i det superlilla. Här har en gråtimjansranka tagit en fin solplats, på en kalkstensplatta.

           Spansk ramonda tokblommar och förökar sig duktigt.

En backnejlika tar sats

Rododendron som blommar ännu

Koreagranen har bjudit ett hem åt mindre korsnäbb i vår/försommar. kanske återvänder de för maten till vintern?

Lika bra att gå in med kameran. Ljuset är för starkt för fotografering. Men jag är morgonmänniska...

Ett litet svep till från altanräcket...


Det är fredag och andra trädgårdsbloggare lämnar sina bidrag, liksom jag, i trädgårdsportalen
                          TrädgårdsFägring!
                 
                  En fin helg önskar jag Er Alla!
                                Anja

                                                 Att  gilla läget 
          när det gäller ogräs
Ogräsens högtid är nu. Efter ömsom regn och kyla och sol med värme har många arter som vi definierar som ogräs fått ett glädjeskutt.
Vad som klassas som ogräs kan bara trädgårdsägaren definiera. Själv har jag haft ett ont öga till tusensköna i gräsmattan, tills jag läste hur någon ville ha dessa plus vitklöver i sin gräsmatta...Ja, sedan dess ser jag med blidare ögon även på mina. Tack och lov! Jag skulle behöva byta ut min gräsmatta helt om jag skulle fortsätta att ogilla dem. Såg förresten en solig dag hur en aurorafjäril landade från blomma till blomma bland tusenskönor. En sådan fjäril är jag rädd om och skönan får stanna i min gräsmatta. 
Det gäller helt enkelt att kapitulera inför en del arter. Kirs körs över med gräsklipparen. Än så länge har jag sluppit dem i rabatter. 
Men, den verkliga plågan, den som kastar sig över och emellan de känsligaste raringarna, utan att ta hänsyn till deras exklusivitet, är rosa sandviolen, Viola rupestris 'Rosea'    och purpurviol, V. riviniana (syn. V. labradorica).
 Kanadaviol V. canadensis och fjärilsvioler V. sororia  'Albiflora' och 'Freckles'  sprider sig rätt hejdlöst, men de vill ha lite fetare jord och väljer inte raringar som sina offer.
Det kommer violer överallt i min trädgård. Mellan trätrallar, i gruset, i rosrabatten, i bergssprickor...jag ger upp kampen. Jag orkar och hinner inte hålla efter alla. Nu ser jag bara efter sandviolen så att den inte förstör mina rariteter.
Alla violer är dock inte någon plåga. Tvärtom. Sorter av doftvioler får gärna visa sig även på oväntade platser. Men den senaste arten som visat sig hos mig sparsamt i början, men nu i ett rätt stort bestånd är storviolen, V. elatior, en rödlistad, utrotningshotad art vars utbredning naturligt är på Ölands Stora Alvaret. Hur den hamnat hos mig har jag ingen vettig förklaring till. Visserligen har jag varit på Ölands Allvaret många gånger men aldrig har jag rört något där.
Att gilla läget och kapitulera inför vissa "ogräs" har sina fördelar, så som jag ser det: 
En trädgård med växter som naturligt trivs där drar till sig många pollinatörer och nyttoinsekter som annars skulle försvinna. 
Dessutom gillar jag det lite vilda uttrycket i min trädgård. Istället för att jaga omöjlig ogräs ser jag till att gräsmattans kanter som gränsar mot rabatter är nyklippta och gärna knivskarpa... när jag får trädgårdsbesök...och häckarna välansade...suck! Detta är vad jag vill men inte alltid förmår...heller. Jag är ju ingen ungdom längre...vilket är jättejobbigt. Jag hatar slarv. Finns det något slarvigare i en trädgård än vilda, oklippta häckar och parterrer? Sådant övergår min tolerans. Inte en "käft" kliver in till min enklav om inte buxbomshäckarna och ligustern är trimmade. Trivsamt ogräs får däremot härja, som sagt...

Vit fjärilsviol är ju söt. 'Freckles' har nästan blommat över (ingen bild på den)

Purpurviolen dyker upp så här lite varstans. Jag missar blomningen oftast ute.

Men, jag kan dra upp plantor på hösten och ställa dem i vas med rötter och allt. Ställa vasen under extra belysning och då har jag blommande plantor lagom till julafton. Och vem gillar inte det?

 Undrar om jag kan gilla sandviolen också om jag försöker få den att blomma till jul?

Storviolens ljusblå ansikten lyser på höga stammar med självlysande intensitet. Har lärt mig att tycka om den här väldigt mycket. På 30-40 cm höga stjälkar i många mindre grupper ser de nyfiket på omgivningarna, lite som surikater...;-)..fast inte i öken ;-)  

      Önskar Alla en fortsatt trevlig vecka!
                    Anja
                              Jag publicerar mina inlägg alltid i TrädgårdsFägring,
                           trädgårdsportalen för läs- och skrivsugna trädgårdsbloggare.

                                           
                                          
               Juni,
ett oskrivet blad. Kanske kommer den med lite sommartemperaturer?
Den kalla majmånaden har varit på gott och ont - ont för en väderkänslig person som jag. 
Det goda är blomningen. Mitt lilla bostadsområde lyser av azalea- och rododendronblomning.  Vi har järnrika jordar som gynnar just dessa arter. Jag har en granne med riktigt många, stora azaleabuskar som blommar helt otroligt i år. För de som besöker vårt grannskap nu måste detta område te sig som ett paradis på jorden.
Magnolia 'George Henry Kern', hemma hos mig, har blommat sedan mitten av april och rododendronblomningen har bara startat hos mig. Ovanligt sent.
Men, nu är jag hjärtligt trött på kylan. De låga nattemperaturerna har gjort att växthuset är fortfarande obebodd. Detta har aldrig hänt förut. Senast maj har tomaterna fått flytta in. Men med natttemperaturer mellan 5-7 grader kan jag inte hålla värmen där inne på nätterna.
Den 1 juni har börjat hos oss med regn och fortsatt hårda vindar...
  

 När solen visar sig ibland blir ljuset på kvällen magisk. 

 Blåregnet börjar äntligen ta de rätta proportionerna. Blomningen blir fin i år. Än så länge ha bara hälften slagit ut.

Här lyser min  'George Henry Kern' ännu i full blom trots frostnätter, hårda vindar och annat väderelände

Som en vit dubbelblommande ros lyser denna snöpärlan i skymningen.

Buskpionen, Paeonia Gansu-Gruppen (köpt som P. rockii)
Lite skötselråd á la Anja

Buskpionens blommor trasas sönder av hårda vindar även om den står lite skyddad. Den har blivit två meter hög så att skyddet ligger lite längre ned...Inte visste jag för 19 år sedan att den låga "pinnen" skulle bli så här underbar buske med tiden. Köpte den hos pionkungen Krupke när han var en av säljarna på den första trädgårdsmarknaden på Liseberg, Lisebergs Trädgårdsdagar. Blommorna är utslagna nästan 2 dm i diameter - alltså enorma! Förra året fick den fem blommor som blommade över på ett par dagar pga värmen. I år har blommorna slagit ut pö om pö under två veckor. Räknar i år till 30 blommor. Tack vare det spretiga växtsättet är den svårfotograferad i sin helhet.

Mitt sätt att plantera och sköta denna underbara buske: 
Krupke sa då att denna var en äkta rockii vilket numera inte anses troligt. Men, då tog jag honom på orden. När jag kom hem med den läste jag på hur de har det i det vilda. Det verkade som om de växte rätt kargt på bergen. Därför grävde jag en djup grop som jag bottnade med makadam. Satte sedan "stackars" pionen i den rätt ojäsvänliga gropen  och fyllde på med grusblandad lera. Intill stammen makadam och fint grus.
Sedan vattnade jag plantan ordentligt. Har aldrig vattnat den sedan dess. Aldrig gödslat med annat än på vintern med en giva björkvedaska. 
Kanske liknar platsen och gropen "hemma"? Den har kämpat på med varierad blomning och trivsel under åren. "Hon" har blivit min sagoprinsessa. Just nu ser den nästan overkligt vacker ut.  
Kanske har jag gjort rätt? Eller har jag bara haft tur? 

Önskar Alla en fin start på sommarmånaden                         juni! 
                      Anja
                                           
       Ta en titt på bloggportalen TrädgårdsFägring!

                                     Jag känner dofterna, 
hör bisurret och fågelsången. Gökens  lockläte ekar i skogen och första gurkorna är konsumerade. Alltså lever jag :-)!
Samtidigt har maj varit en hoppjerkamånad med kyla och värme. Just nu upprepar jag smått maniskt: Det är inte hur man har det utan hur man tar det...när termometern visar på 9 grader och en iskall vind sveper igenom altanen - längre ut än så går jag inte just nu...
Som tur är tar växterna det med ro. Blomningen förlängs. Frömjölen har spolats bort  eller blåst hän.
(Dagens bilder är tagna från min blåsiga altan) 

Rosen,'Fruhlingsduft' med underbar doft, är den första att slå ut. Den börjar, efter 17 år att välla över altanräcket - så tjusigt!

             Som sagt,enbart bilder från altanen.

Maija då! Vad har du hittat på? Hon klättrade blixtsnabbt upp tre meter i paraplyalmens krona. Nedgången för kattfan var däremot en ångestfylld resa för henne  med hjälp av husse...;-) 

Näckrospionen har blommat länge nu och visar inga tecken ännu på att ge upp!

  
                       Ha en fin Morsdag 
           eller bara en fin vecka i största allmänhet. 

                           Anja
                                    
                                                 Fler inlägg i TrädgårdsFägring