December
en höstmånad numera
eller elegi över den förlorade trädgårdsdelen
Kanske har någon lagt märke till att mina inlägg duggar glest. Det beror på en minskad motivation att blogga om trädgård. Det i sin tur beror på att jag ser hur min absoluta favoritrum i trädgården håller sakta på att förlora arter på grund av väder, som för alpina växter är rena döden: Milda, regniga vintrar och torra somrar.
Jag kommer så väl ihåg hur jag fortfarande för några år sedan sedan tog en sväng på berget för att inspektera de små växterna och vilken glädje jag kände när jag såg hur många av dem trivdes och mådde bra. Jag hade härliga visioner över olika projekt som skulle göra Berget till ett smyckeskrin för små gnistrande pärlor av alpina växter. Hur jag varje kväll gick med ficklampan för att destruera glupska sniglar.
Efter ett tiotal år fick jag min första chock som jag inte riktigt förstod hur jag skulle hantera. Nämligen,en morgon när jag tog som vanligt en inspektionsrunda över Bergets småväxter, ser jag till min förtvivlan hur koltrastarna hade pickat sönder rejält många av torvkanterna i letandet efter föda. Torvspill låg överallt på berget. Även några växter hade de slitit upp. Det var första gången jag kände hur maktlösheten grep tag i mig. Väldigt jobbig känsla.
Så småningom kom andra bekymmer som hade mest med vädret att göra, med samma effekt av maktlöshet.
De sista två somrars torka har inneburit dödsstöten för många arter. Det har varit främst värmen som en del växter inte har pallat för på Berget.
Nu är det inte längre med förväntan jag ser vårens ankomst utan med fruktan. Vet inte om jag kommer att "kasta in handduken" när det gäller trädgården eller om jag orkar/vill vara tillräckligt flexibel för att vilja njuta av det som fortfarande blomstrar och trivs? Just nu känns det inte så.
Ingen direkt tjusig hyllning till årstidens ljusfest, men så är livet ibland.
Den här grusvivehybriden har inte försvunnit - ännu.
Några Meconopsis har jag inte sett till på två år.
Försvunna sedan två år
Stor smyckeblomma hade inte gett upp ännu i somras.
Försvunnen.
Dessa verkar vara kvar ännu
Hjärtranunkeln har flytt sin kos medan sandviolen sprider sig hejdlöst.
Fransklockorna av den här arten blommade så här fint i somras.
En bit ab Berget för ett antal år sedan
Woodlandsdelen av Berget har tagit minst skada av vädret, men undervegetationen av vivor har minskat och den "vanliga" blå bergvallmon har försvunnit.
Ha det gott!
Anja
Länkar som vanligt till TrädgårdsFägring